Veckokrönika: Dessa oväntade möjligheter till försoning

Livets outgrundlighet. Efter ett tårfyllt avsked från exmaken, möter jag en helt oväntad person i kupén. Jag förundras över synkroniciteten och de möjligheter jag får att släppa taget och tacksamt möta livet.

Tänk dig att du befinner dig i en situation, där du skulle kunna tänka: Vad som helst är bättre än att jag möter hen.
Och som genom någon mystisk magi materialiserar sig hen framför dig.
Vad ska du välja då? Knyta handen i fickan? Gå till attack? Låtsa som ingenting? Eller ska du tänka: Här finns en möjlighet till försoning?

Ett slags fredsskapande arbete på tumanhand i en helt vanlig svensk tågkupé. 

Mitt liv är fyllt av dem, av synkroniciteterna. Så här kan det gå till.

Tänk dig att du har något som känns ouppklarat i ditt liv, något som kanske skaver eller gör ont på något sätt. Det kanske finns en grupp människor som du behöver försonas med, förlåta, tacka eller be om ursäkt till. Tanken på att ta första steget fram för att göra något av detta kan väcka motstånd, eftersom du kanske skäms över något du gjort tidigare eller för att du är rädd för vad den andre ska tycka, eller för att du helt enkelt är förbannad på den andra människan och fruktar att du ska göra ont värre ifall ni skulle råka mötas.

Så jag sitter i en tågkupé i ett långt, långt tåg, en helt vanlig lördageftermiddag i juni. In kliver en person som väcker starka känslor i mig. Det är verkligen helt osannolikt att hen och jag ska hamna mitt emot varandra och tillbringa närmare sex timmar i varandras närvaro.

Eftersom vi båda är civiliserade människor så hälsar vi och småpratar en stund. Samtalet avstannar och vi går var och en in i våra egna världar.

Men tankarna börjar snurra i mitt huvud. Finns det en möjlighet här för mig, som jag skulle kunna upptäcka? Är det en ödets försyn som har fört oss samman? Vad skulle kunna bli frukten av detta sammanträffande, om vi verkligen väljer att mötas, istället för att vända ryggen till?

Som den ordmänniska jag är, låter jag olika formuleringar glida runt i mitt inre. Jag vill säga något som inte känns hotfullt, något som är rätt för ögonblicket, något som kan föra oss närmare varandra. Tankarna slinter och jag hittar inte något tillräckligt bra.

Men nu är energin uppbyggd i mig. Jag vill möta hen. Jag ser detta som att livet ler mot mig, jag ser detta som ett tillfälle att läka ett sår i mig. Så jag frågar om hen vill sitta ner en stund bredvid mig.

Det gör hen.

Sedan delar jag mina känslor med hen, jag tackar hen för vad hen fört in i mitt liv, mina möjligheter till att se nya sidor hos mig, jag ber hen om ursäkt, jag talar om känslor av skam, förtvivlan och svaghet. Hen lyssnar. Hen talar. Vi möter varandra. Vi kommer att samtala sammanlagt i närmare ett par timmar. Det som började i såret, vidgade sig och vi kom att tala om många saker som båda tycks engagera sig i.

Det var som att vi, genom att välja att mötas, genom att välja att försonas, kunde se igenom och kanske riva ner det skynke av misstro som funnits där tidigare. Det var så oerhört befriande.

När tåget stannar ställer vi oss upp. Vi omfamnar varandra. Jag känner mig genuint lycklig. Jag inser hur viktigt detta är för mig. Att försonas. Att både lyssna och förklara. Att visa min sårbarhet genom att helt förutsättningslöst möta hen.

Ett slags fredsskapande arbete på tumanhand i en helt vanlig svensk tågkupé.

När jag senare strosade hemåt genom stan kunde jag konstatera att det blir allt färre människor som jag fruktar att möta i dag, eller som jag känner att jag har något vitalt otalt med.

Jag är så tacksam över detta möte. Det var som att trycka hål på en varböld. Det är samtidigt en viktig del i min rörelse mot frihet. Friheten att vara jag, friheten att ta emot livet, frihet att våga se på andra och mig själv på nya sätt.