Ny bok: Katerina Janouch bland tiggare, rasister och människohandlare. Och yes, i centrum en kvinna som tar för sig av livet.

Jag måste erkänna att jag blev lite förvånad. Jag hade mest sett Katerina Janouch som sex- och samlevnadsexperten och inte läst någon av hennes romaner tidigare.
Så kom "Barfotaflickan" i mina händer och jag insåg att jag befann mig i slutet av en dekalog, en läsning som gjorde mig nyfiken på att läsa tidigare böcker i serier.
Det jag möter är samtiden, möjligen lite romanskruvad, men där Janouch öppnar dörren mot de utmaningar som finns i dagens samhälle och tar med läsaren till romska tältläger.


Om jag minns det rätt presenterade sig Katerina Janouch tidigare på twitter ungefär så här: "Jag är inte den du tror". Och jag tänker att det är många som tror sig veta vem hon är, som tror att de känner henne, via böcker och sociala medier. Det finns säkert många som hickar när hon säger fitta, talar om pornografi eller lägger ut ännu en selfie på sitt instagram-konto. Då är det ju så lätt att skapa en avatar av henne. 

Eller snarare, det finns ju bara en helgjuten bild av Katerina Janouch och det är hennes egen, alla vi andra ser bara våra egna speglingar av henne och i min har jag alltså fram till nu missat att ta del av romanförfattaren i henne.

Nåväl. Jag möter alltså barnmorskan Cecilia Lund i den åttonde boken. Det är lite som att komma in till efterrätten. Jag får finna mig i att inte kunna hela förhistorien - men det är ju så när jag möter människor i vanliga livet. En dag möts vi... och det som hänt innan tar jag del av sporadiskt, i små portioner i de fall bekantskapen vill dela med sig.

Jag både rycks med och blir nyfiken på vad som hänt tidigare. En massa saker går ju att ana. Som att barnmorskan varit med i teve, löst brott, fått en massa barn, skilt sig, det verkar ha varit otrohet, konflikter, familjedramer. Jag anar en stark kvinnolinje med en vital mormor och mamma till Cecilia, systrar och barn med starka viljor... Ja en hel värld öppnar sig för mig. Och jag bara älskar att det är starka kvinnor som står i centrum.

För mig som nyss är tillbakakommen till Stockholm och som spenderat en massa år i mediesvängen är det som att gå in i en värld som redan är hyfsat bekant, men som jag ändå betraktar på avstånd. Det roar mig att hon använder namn så nära verkligheten att vem som helst kan förstå vad hon syftar på. Att hon jobbar på det BB där min dotter födde barn (lätt maskerad som BB Victoria) gör att det pirrar till lite extra. Jag har ju varit där, rent fysiskt också. Och den magazinsvärld som förekommer, ja jag har skrivit i de flesta...

Det jag gillar är att Janouch väljer att ta upp frågor som bränner. Hur hanterar vi tiggeri? Hur ser vi på romer? Hur är vår egen relation till de människor vi inte känner? Hur lätt hänt är det att bli rasist? Hur hanterar vi dem som vill bevara Sverige svenskt? 
Jag gillar't helt klart. 

Och jag tänker att romanformen verkligen kan vara ett bra sätt att nå fram också med politiska budskap, och undrar varför det är så få som väljer att använda det skrivna ordet på det sättet. Det blir ju extra verksamt också för en författare som når en bred publik, vilket Janouch gör - även om min gissning är att hon är störst bland kvinnor från 30 och uppåt (inte så konstigt emedan det traditionellt är kvinnor som är kulturbärare och bokläsare).

Det enda som skaver i läsningen är spänningsmomentet. Jag får känslan av att varje bok ska innehålla något rafflande och här liksom skummas det över i bokens sista tiondel. Det är som att livet får ta 90 procent av platsen och sedan kommer det komplicerade, här antyds brottslighet som är djupt människoföraktande. Det handlar om viktiga frågor, men det är lite som att det slarvas över och det blir lite svårt för mig att förstå alla trådarna.

Jag kommer att tänka på en av Henning Mankells böcker i Wallander-serien. Kan det ha varit Hundarna i Riga, jag minns inte riktigt, men där det handlade en del om hur utsatta människor behandlas som djur. Mankell utvecklar temat, det blir romanens huvudtema... och här väljer Janouch alltså ett annat förhållningssätt.
Jag vill läsa mer och inser att det jag förmodligen kommer att fortsätta gilla mest i böckerna är hennes skildring av relationerna och vad som uppstår i människors nära möten. Eller så händer något helt nytt när jag börjar läsa historien i turordning. Vem vet?