Veckokrönika: Livet från den ljusa sidan
Jag möter människor som gör mig påmind om det som har skett tidigare.
Jag väljer att inte dras med ner, till minnen, till sorg eller till ånger.
Istället väljer jag att stanna kvar, se mig omkring, känna det jag känner, vara här och nu.
Underbart blir livet då och det känns förunderligt att det är så lätt att välja detta perspektiv.
”Life is shit and then you die”, är en fras jag ofta hört genom mitt liv. Det är inte jag som säger den, utan människor jag möter. Den där idén om att livet är rätt trist eller dåligt och mest en väntan på döden som något slags befriare har jag aldrig hållit med om. Ända sedan jag var liten och jagade fjärilar på ängen har jag ofta – men inte alltid – tillåtit mig att förundras av livet, att älska livet, att tillåta livet att finnas där.
Under vissa perioder har den förmågan avtagit. Det är när jag har tillåtit mig att fjättras av det förflutna, när jag tillåtit skamkänslor eller känslor av otillräcklighet att fängsla mig. Vid dessa tider har jag påpassligt nog också haft en fantastisk förmåga att oroa mig för framtiden.
Ibland kommer jag på mig med negativa tankar, som vill dra ner mig på botten. De tankar som inte vill att jag ska få njuta av livet just nu, som vill att jag ska minnas Jantelagens alla påbud och som samtidigt på ett motsägelsefullt sätt vill rädda mig från att känna smärta.
I dag kommer jag ofta på de där tankarna i tid och kan bryta mönstret. Om jag plötsligt kommer på mig själv med att känna mig värdelös kan jag stanna upp och gå bakåt i mina tankar, liksom spåra det negativa, för att hitta när det startade och så kan jag nysta upp en hel kedja av negativa tankar och så bara säga: Stopp.
Jag minns en gång när jag var på väg till ett oerhört viktigt möte. Jag behövde vara i toppform. Mitt i Vasaparken började jag känna mig eländig. Jag högg tag i mina tankar och kom fram till att de började med att jag fick en association när jag såg en stövel och den ledde mig till tankar på en episod där jag gjort bort mig och så bara fortsatte det.
Den gången bara bröt jag tankemönstret och fick ett bra möte. Och nu ser jag livet allt mer från den ljusa sidan. Jag noterar det som är på väg att dra ner mig, jag tillåter känslorna att finnas där, men de äger mig inte längre.
Det är så spännande att gå igenom en process, jag tänker nu på mitt senaste år, som inneburit radikala förändringar i mitt liv. Jag skulle kunna välja att tycka synd om mig själv, jag skulle kunna välja att älta, men jag gör det allt mindre. Sorgen har sin plats och känslorna sin, men varför låta dem äta upp mig.
Jag ser mig omkring, jag andas den fria friska luften, jag tar emot livet och i nuet är det sällan några större problem. Oftast är problem förknippade med just tankar och tja, varför inte skippa dem ett tag.
Den senaste tiden har jag fått träna extremt mycket på att släppa tankarna. Min agenda har varit fullbokad, med bara små hål för nöjen och umgänge. När jag har jobbat, har jag koncentrerat mig helt på det och när jag lämnat det… så återvänder jag helt till nuet. Jag möter det ljumma vattnet, jag möter den smekande handen, jag möter den levande blicken, jag möter smaker, jag möter dofter och jag andas.
Så är det något jag vill säga just nu… När du är ledig en stund… var verkligen ledig, var med dina sinnen och släpp vad som ska komma sedan. Det är nu livet är och det är nu det är dags att leva.
Själv motar jag Olle i grind genom att skriva/affirmera en tacksamhetslista varje morgon. Om jag utgår från perspektivet vad jag har blir det lättare att inte hamna ur balans.
SvaraRaderaI början var det svårt så jag lade till 3 bra saker med mig, 3 positiva egenskaper. Efter ett tag började jag bli "klar" med listan snabbare och snabbare och idag måste jag forcera mig att sluta skriva och/eller affirmera för jag känner tacksamhet för allting. Life is good.
T