Tänk om lättja vore en dygd, istället för en dödssynd.

Jag har andan i halsen, jag stannar upp, andas, men ändå, det finns så mycket jag kan och vill göra.
Runt mig ser jag människor försjunkna i sina smarta mobiler och när de kliver upp är stegen raska.
Jag ser stress och jag rycks med.
Tänk om lättja skulle vara en dygd, drömmer jag.


Jag känner några få människor som kan lägga sig ner på rygg och suga på ett grässtrå. Som klivit av den snabba karusellen och som tar dagen lite som den kommer. Jag vet inte om de älskar sina liv eller är nöjda med dem, men jag tror ändå att jag har något att lära av dem.

Jag tänker på sången:

Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting,

tisdag ser jag mig omkring, mig omkring, mig omkring

onsdag går jag ut och vankar, torsdag sitter jag i tankar

fredag gör jag vad jag vill

lördag, söndag de hör helgen till.

Jag vet inte vad den heter, men kanske skulle kunna kalla lättjans eller latmaskens visa.  
 Och bortsett från Kenoreklamen kanske detta skulle vara tidens melodi - åtminstone emellanåt <3


Och kanske är det vad åtminstone jag behöver emellanåt. En fri dag. En fri helg. En fri vecka.

Men så bubblar det av idéer som ska förverkligas, poddar som ska produceras, blogginlägg som ska skrivas, betalt arbete som ska utföras, kurser som ska skrivas eller leddas, coaching som ska ske. Och allt det där är typ 99% av tiden roligt och utvecklande.

Men frågan är om det ska göras så där 60-70 timmar i veckan? Frågan är om jag inte också ska börja vörda ingentinganget.

Jag möter människor som säger: Jag gjorde ingenting på hela helgen. Kanske det betyder att det är prestationsfri tid? Ibland frågar jag vad det innebär… och det är faktiskt spännande att höra svaret. Såsa runt, kolla film, plocka lite, läsa, äta lite, småprata med någon, surfa runt planlöst på nätet, meditera en stund…

Andra säger om ingentingandet, lite frustrerat: Jag fick ingenting gjort.

Men kanske är det ingentingande jag behöver nu. En kravlös tid.
Jag tror jag ska pröva en stund.

Du inser så klart paradoxen… att jag föll för frestelsen att skriva detta blogginlägg mitt i ingentingandet.


Det är nog en stund mellan mig och lättjans triumf, eller åtminstone mig och grässtrået. 
Så glad att jag lärt mig meditera.
Hur är det för dig?