Happy Birthday. Jag lämnar mitt gamla namn och föds på nytt.

Vad är det att ta makten i mitt liv? Hur visar jag det för mig själv och för världen?
Hur visar jag att jag räcker som jag är? Hur visar jag mig kärlek? Hur gör jag mig mottaglig för livet, för kärleken och för sanningen?
Under ett års tid har jag släppt taget om det som varit känt för mig. Nu släpper jag tag om delar av mitt namn, jag släpper en viktig förbindelselänk mellan mig och min exman. Jag släpper hans namn.
I dag föds Charlotte Cronquist. Det känns ovant och förunderligt. Nu bär jag min älskade farmors flicknamn och jag önskar att jag kan bära det med värdighet.


Att släppa taget om allt är lätt och jättesvårt. Det är ju liksom bara en gest. Samtidigt har detta år för mig varit ett år av att falla fritt, av att, likt Alice i Underlandet, falla ner i kaninhålet och inte ha mycket att hålla mig i medan jag rasar ner.

En annan bild är den av den sumeriska gudinnan Inanna, som på sin väg ner i underjorden, får släppa allt som identifierar henne med livet, en sak i taget.

När jag insåg att jag behövde släppa taget om själva namnet som så mycket representerar en förlorad gemenskap, kändes det som en död. Detta år har varit fylld av metaforiska dödar för mig och jag har även gått igenom flera shamanistiska dödsprocesser.

Att släppa tag om en älskad, även om det är ett självvalt och medvetet beslut, har för mig känts som en dödsprocess i sig. Så svårt det har varit. Så mycket av mina skuggor som har dansat framför mig. Så mycket värk i hjärtat. Så mycket rädsla.

Och samtidigt – en sådan befrielse.

Jag har gjort mig av med en massa bagage, jag har tvingat mig att möta mina innersta rädslor – där känslan att vara ensam och utanför gemenskapen är en av de svåraste. Jag har tillåtit allt det där. Då och då har jag haft fysiskt ont av att släppa taget om något.

Det är lite som att befinna mig i en strid flod mellan två stränder. Att ha lämnat något och inte veta var jag ska landa. Och att samtidigt inte gå under i känslosvallet från floden.

Nu i veckan har jag än en gång känt kraften i att stå på egna ben. Att vara mig själv. Att möta mina rädslor. Att stå upp för mig själv. Den känsla av att vara drottning i mitt liv som har grott under så lång tid manifesterades den här veckan. Jag verkligen kände kraften i mig. Som att jag, genom att släppa taget om något, kan födas på nytt. Till drottningen i mitt liv (och jag bor redan i ett slott).

Trycket över bröstet släppte, känslan av kraft sipprade in allt starkare, det blåste upp till en inre rensning… och då får jag ett meddelande om att jag har fått det nya namnet.

Det kändes som att få ett omedelbart kvitto på känslan som fötts inom mig. Samtidigt greps jag av en stunds oerhört rädsla. Bland vänner föll jag samman och bara grät. Det var som att jag stod i dödslandet en stund. Det gamla namnet låg på ena stranden och jag var på väg mot den andra stranden där det nya väntade – och samtidigt stod jag alltså mitt i den strida strömmen.

En man tittar på mig, ser mig i tårarna och i kraften som finns i dem. Han säger:

– Happy birthday.

Och jag jublar, jag känner hur det bubblar i mig, samtidigt som jag kliver upp på den nya stranden. Ja, det är ju en slags födelsedag. Till vilket slags liv vet jag inte.

Ett par dagar senare står i centrum av en cirkel med älskande människor. De tar emot mig, mitt nya namn och ser drottningen i mig.

Välkommen säger jag till Charlotte Cronquist.

P: Mitt gamla namn kommer att hänga med ett tag... det tar ju lite tid att fixa med id-handlingar, hemsidor etc... Men vänj dig gärna, tillsammans med mig, med det nya namnet.