Veckokrönika: Hoppa ut i fria luften

Jag slänger mig ut över klippkanten och tillåter mig att falla. Jag har varken hängslen, svångrem eller fallskärm.
Jag känner hur vinden fladdrar runt mig, jag känner frihetens vind fylla mig och jag är nyfiken på vart livet för mig.
Så möter jag livet dessa dagar, livet som Charlotte Cronquist, och jag blir förundrad över vad som uppstår.


Jag sitter och lyssnar på en berättelse om en människa som längtar efter, och samtidigt fruktar, friheten. Hen ger sig ut till ett bergigt landskap och bygger ett café precis vid klippkanten, där hen kan se ner för klipporna. Inne på caféet sitter människor trygga och tittar på den vackra utsikten.

För att inte riskera att någon ska falla över kanten byggs så småningom ett stängsel runt caféet. Nu kan alla gäster och ägaren själv tryggt titta ut över frihetens landskap, utan att riskera att kliva ut i det. De är egentligen bara ett steg från att tillåta fallet mot frihet att ske.

Mitt inre darrar till när jag lyssnar på berättelsen, som handlar om individens väg till frihet, individens mod och individens rädsla för att verkligen ta klivet in i sitt eget liv. Den där rädslan att förlora något som så många gånger hindrat mig från att säga ett ja eller ett nej från hjärtat, som hindrat mig från att sätta synda och tydliga gränser, som gjort mitt liv lite mindre och som samtidigt skapat ett falsk bild av trygghet.

Jag har i omgångar levt livet medan jag tittat ut genom stängslet, för rädd att ge mig ut i friheten.

Det senaste året har jag hoppat, hoppat och hoppat. Jag landar på ständigt nya platser, får nya insikter, skapar tydligare gränser, tillåter livet att smeka mig.

I veckan har det blivit så tydligt att inre förändringar har förmågan att manifestera sig i världen utanför. Alltså att en attitydförändring hos mig, en ny hållning, en ny insikt som jag agerar på, kan ge oförutsedda ringar på vattnet.

Ibland sker det i form av märkliga sammanträffanden, där det för mig är mer eller mindre omöjligt att skylla på slumpen, det är mer av tillvarons magi jag är med om.

Jag talar om ett fullkomligt osannolikt möte på ett tåg mellan Krakow och stadens flygplats. Jag pratar om ett nytt uppdrag som dimper ner från himlen, som ett kvitto på att mitt nya namn, min nya fria skepnad, omedelbart belönar sig.

Samtidigt känns det nya ovant och lite ensamt. Utlovade möten uteblir. Men istället så kommer något annat, som också är så osannolikt att jag inte ens vågade önska det högt. Jag får ett möte som tar mig till extas och där jag blir mottagen i min drottninggestalt och där jag kan tillåta mig att för en stund smälta. 

Och jag undrar vad livet mer bär i sitt sköte, i dag, i morgon och dagarna som kommer? Vad blir möjligt utan fallskärmar och svångremmar? Vad är möjligt när jag tillåter närvaro och när jag tar emot livet som det kommer?

It’s gonna be an amazing journey.

PS: Ge gärna dig själv en frihetsgåva. Att läsa 100% Charlotte, ta ditt inre ledarskap, kan vara en inspiration på vägen.