Sexualitet: När rummet är tryggt kan måbra-hormonerna flöda.

Det är så alldeles underbart att gå in i ett rum där oxytocinet nästan får väggarna att droppa.

Jag ser människor som ler, som är mjuka, med öppna famnar, som bara tar emot liv andning och beröring.

Wow, säger jag, i tacksamhet efter Lev&Berör-helgen.

Det är paus mellan ett par av workshoppar. Caféet, mysrummet och sittutrymmena är fyllda av människor som sitter nära. Somliga av dem har en ordlös kommunikation. Någon sitter i famnen hos någon annan. Andra samtalar engagerat, men med mjuka röster. Det är som att hela rummet mår bra. Som att tillåtelsen att vara i ögonblicket med andning, ljud och rörelse har gjort att det som skulle kunna leda till konflikter har lösts upp i intet. När jag ser mig omkring ser jag ingen ensamhet, jag ser gemenskap, jag ser glädje, jag ser avslappning och jag ser en vilja att interagera, att sitta nära, att vara nära, glädjen i samvaron och härvaron.

Ibland tänker jag att det är konstigt att vi vistas på ett ställe som enbart rymmer 55 människor. Biljetterna till Lev&Berör-helgen såldes slut i ett nafs, redan före årsskiftet och kön av förhoppningsfulla var nästan lika lång som antalet deltagare. Det finns med andra ord en längtan efter det space som vi tillsammans skapade i helgen. Där det är okej att vara som en är, påklädd eller naken, arg eller glad, kåt eller avtänd… eller vad känslan som vilar i kroppen nu kan var. Detta skulle vara öppet för så många fler. Möjligheten att verkligen andas ut.

Under ett par dygn hade vi bjudit in till workshoppar från det att tuppen gol ända till spöktimmen. Det fanns möjlighet att göra det mesta från helkroppsberöring till att kär-leka. För en av de viktigaste ingredienserna under helgen var sexualiteten och möjligheten att uttrycka den lust som bor latent i våra kroppar.

För mig blir det som en bild av vad livet är, den energivåg som sätts igång när människor under trygga former får utforska hur det är att röra vid någon eller några andra i närvaro. Den energivåg som uppstår när en hand rör vid en annans och den stilla beröringen gör att tårar väller fram och tillåts finns där. Eller de energivågor som släpps fria i frigörande andning.

Det räcker inte med att skapa ett rum där det är tillåtet att utforska vad som kan ske i mötet mellan människor eller vad som uppstår i mellanrummet. Det räcker inte med att säga att alla känslor är tillåtna, att var och en är fri att följa sin hjärtas röst, att rörelsemönster är fria eller att det är viktigt att känna in kroppens eller tankens ja eller nej. Allt detta är bra, men för mig räcker det alltså inte.

Det som skapar frihetskänslan i mig, tryggheten i mig, är känslan av att det finns de som håller space för de andra, som skapar tryggheten, som finns där med en hjälpande hand, som kan vara beredd att öppna sin famn för den som hamnar i emotioner, eller för den som för en stund känner sig otrygg eller för den vars rädsla väcks till liv. 

Det magiska i dessa rum menar jag uppstår när känslan är… att jag är hållen… även om detta hållande sker lite i bakgrunden. 

Lite som att ett barn är ute och leker och vet att någonstans, inom räckhåll finns mamma när barnet behöver få bekräftelse, eller känna sig sedd, eller en liten stunds extra trygghet.

När detta finns ökar mina möjligheter att vara jag och då blir det ännu lättare att fylla min kropp med välmåendehormon, och till och med för en stunds berusas av det och bara smälta en liten stund i en öppen famn.

Jag är så tacksam över att jag denna helg fick vara just en av dessa personer, en av dem, som tillsammans med andra arrangörer, medhjälpare och workshopledare, skapade ett rum som det nästan var svårt att lämna.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare.Love is the answer.