Veckokrönika: Längtan efter närhet

Så ligger jag där i en hög av skrattande glada människor. Jag känner samhörighet, närhet och en slags intimitet som föds i glädjen.
Det är som att jag befinner mig i livets ursprung, i livsglädjen, i det energifyllda baravarandet.
I stunder som dessa känns livet så fullkomligt.

Jag vaknar upp och har sällskap i sängen. Det är skönt att ha en varm kropp bredvid min. Det händer inte så ofta. Att bara ligga nära någon, känna hens andhämtning, känna hens vila, gör att något händer i mig. Det är som att tryggheten hos den sovande tar sig över till mig, in i mig och att det bidrar till att jag känner mig trygg. Jag rör lite försiktigt vid hen. Vill också känna livet i hen. Och sen stillar jag mig. Gemenskapen är här, i just detta ögonblick. Jag andas.

Ibland tänker jag att människan är gjord för att ha de andra i flocken nära. Att kroppskontakten är livsnödvändig och att jag, i högen bland glada skrattande människor också fyller på med oxytocin. Välbefinnandet sprider sig i kroppen.

Jag tänker att det kan vara så att detta enkla, att ha en kropp helt nära, eller på en armslängds avstånd, är ett av skälen till att människor lever i relationer, eller väljer att bo ihop. För vi behöver varandra. Vi behöver känna att vi hör till. Vi är en del av en gemenskap, eller som i dag, troligen delar av flera gemenskaper.

Det känns som att den fysiska kontakten, eller en situation där kroppar är så nära varandra att den andres kropp går att förnimma, genom dofter, genom rörelser, genom andhämtningen, är livsnödvändig.

Ibland rör jag vid en annans kropp, en kropp som öppnar sig för min, som tillåter mig att omfamna eller att bli omfamnad. Ibland kanske det bara är det där famntaget, känslan av att vara nära någons levande hjärta, som ska ske. Känslan av att för en liten stund hålla eller bli hållen. Men ibland smyger sig något mer in i mötet. En energivåg som får kropparna att kommunicera mer, ibland subtilt, så att det knappt märks från utsidan, ibland så att vågrörelsen blir uppenbar också för en utomstående betraktare. Det är som att kropparna kan, när de tillåts, kommunicera bortom viljan att manifestera något, bortom viljan att säga något, ja bortom viljan. Det är som att kropparna själva skapar ett möte, bortom idén om vad som ska födas i det, bortom idéer överhuvudtaget.

Det är ett sätt att beskriva intimitet. Ett av många sätt att beskriva intimitet. Att tillåta kroppar att mötas, utan idéer, utan tankar, utan riktning, i ett nyfiket varande.

Jag har lämnat den stora gruppkramen, jag har lämnat de skälvande skrattande kropparna och kliver in i ett annat rum. En gitarr spelar, en röst sjunger och på golvet ligger människor, som sjöstjärnor tillsammans, eller kanske snarare som en kropp, som en amöba, som en cell med ett gemensamt hjärta. Det finns en långsam, nästan omärklig rörelse i havet av människor. Det är som att allt jag ser är ett stort avslappnat hjärta. Rörelsen är så långsam att jag måste stå riktigt stilla för att se den. När jag gör det så börjar jag gunga med i rörelsen, trots att jag bara betraktar den. En liten stund senare står jag i en helt stilla kontakt med några människor. Vi står i en liten intim cirkel. Vi har lite kroppskontakt, vi har ögonkontakt, och ju längre vi står där, desto mer lyser det om mina medmänniskor. Detta varande, detta tillåtande att vara i total stillhet och samtidigt sammansmält. Jag bara älskar det.

Så kryper jag ner i sängen. Det är tomt där. Jag känner en slinga av en doft som dröjer sig kvar. Jag kramar kudden och längtar efter närhet. Jag får nöja mig med närheten till mig. Jag lägger handen på hjärtat. Jag känner mina andetag. Ja, jag är hemma. Jag är nära.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer.