Sexualitet: ”Men nu kan du inte säga nej.”

Ja, vi ses. Ja, vi tar ett glas tillsammans. Ja, vi omfamnar varandra. Ja, vi låter tungorna leka med varandra.

Det är då nejet till att gå längre kommer och svårigheten att verkligen säga det uppträder.

– Jag vill ju att alla ska tycka om mig, säger hen som valde att inte säga nej.

När jag tillåter mig att pausa, kan jag vara medskapare till en situation som känns bra i kropp och sinne också efteråt.

Jag skulle vilja leva i en värld där det är självklart för alla att respektera varandras gränser. Särskilt tydligt blir det givetvis när det gäller sex.

Den som en som gjort till en vana att inte säga de nej som behövs, kan på sikt tappa en hel del självkänsla och dessutom ta allt större risker i sexuella möten.

Att inte säga som det är, hur det känns i ögonblicket, öppnar också för missförstånd. Det finns högst levande idéer om att personer födda i kvinnokroppar ska säga nej till sexuella inviter från personer födda i manskroppar. Åtminstone till en början. Det finns idéer om att det är fult, fel eller dåligt att följa den längtan eller lust som finns. Det finns idéer om sexuella spel som ska spelas och där attityden är att efter en rad nej kommer kvinnokroppen till slut att säga ja. Varje nej blir då ett steg närmare ett ja.

Men tänk om du möter mig, vars nej är äkta? Tänk om du möter mig som känner att varje försökt att lirka fram ett ja, bara känns pinsamt, tröttsamt eller i värsta fall hotfullt? Tänk om du möter mig som känner att det är min självklara rätt att säga ja när det känns så, säga nej när det känns så och som dessutom ser det som självklart att jag, precis när som helst, kan ombestämma mig.

Ja, vi kramas. Ja, vi hånglar. Ja, du får röra vid min hud.
Och så säger kroppen nej.

– Nej, nu räcker det. Nej, du får inte gå längre. Nej, detta är inte okej.

När jag känner att respekten finns där skapas det rum för fler möjligheter. Det ger mig så småningom möjligheter att experimentera. Ett av dessa sätt är att föra in begreppet: PAUS.

Ja, vi kramas. Ja, vi hånglar. Ja, du får röra vid min hud.

– Vi behöver ta en paus. Det känns för mycket just nu, jag känner mig överväldigad, jag vet inte vad jag vill just nu, jag behöver vänta.

I den där pausen där kropparna vilar ifrån varandra, där jag får andas, där partnern får andas, har båda en möjlighet att känna in vad som ryms inom de egna gränserna precis just nu i detta ögonblick.

– Ja, du får smeka mig en stund till, men håll dig till dessa områden.
– Ja, men nu vill jag smeka dig en stund, vilka är dina gränser?
– Ska vi ta en kopp te tills det lugnar sig?

Vad nästa steg blir vet ingen. När jag tillåter mig att pausa, så öppnas möjligheten både för att höra mitt ja och mitt nej. När jag tillåter mig att pausa, kan jag vara medskapare till en situation som känns bra i kropp och sinne också efteråt. Då kan jag medskapa till ett möte där ingen utsätts för kränkningar och där det finns ett pärlband av ja längs vägen… och i dessa ja ingår också ja till någons nej, till någons gränser, till någons behov av paus.

Jag minns en gång då jag mötte en man för första gången. Vi hann de två första stegen. Vi befann oss i varandras famn. Det var då jag kände det, att det var viktigt att sakta ner på farten, att vänta in i första hand mig själv, men också honom. Det kändes som att om vi hade gått vidare, hade jag av iver kanske överträtt mina egna gränser och jag insåg att pausläge var det som skulle gynna oss båda där.

Framförallt menar jag att det är viktigt att säga de nej som behövs. Att inte börja glida över och göra saker mot sin vilja för att leva upp till någon annans förväntningar. Att låta bli att bidra till en känsla av att kroppen blir kränkt, för den starka viljan att bli omtyckt och älskad av andra.

I den stunden är det bra att påminna sig denna sanning: Du är den enda du med säkerhet kommer att leva med i resten av ditt liv. Därför är det så bra att vara snäll mot dig själv.

Om du är osäker på dina gränser och vad som gör att du tenderar till att säga ja och nej till saker eller handlingar som är fel för dig, kan min webbkurs ”Har jag gjort bort mig nu igen?” vara ett bra steg på vägen.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigareLove is the answer