När intimiteten försvinner – vart tar relationen då vägen?

Samtalet går på tomgång. Det är som att det mesta är sagt.
Jag märker att fraserna blir allt tommare.
Det är som att mitt hjärta har tömts och jag känner en saknad där inne i bröstet.
Något i mig längtar tillbaka till det intima, medan hjärtat viskar... Det läker snart, det läker.

En handling eller en ickehandling gör att hjärtat punkteras och att intimiteten långsamt rinner ut.

Det här med att släppa intimiteten med en människa tror jag på ett sätt kan vara lika stark process som en förälskelse. En skillnad är kanske att intimitet kan uppstå med många fler. Intimitet kan ju vara så mycket. Som känslan av att titta åt samma håll. Intima samtal. En intressegemenskap. Eller självklart kärlek eller sex.

Relationerna i en familj kan vara väldigt intima. Det är som att blodsbanden skapar intimitet i sig.

Men så händer något. En handling eller en ickehandling gör att hjärtat punkteras och att intimiteten långsamt, långsamt rinner ut. En dag står jag där och upptäcker att det inte finns något kvar. Det är som att själva relationen har torkat ut i bristen på intimitet.

Jag minns när en vän till mig, efter år av brist på intimitet, brist på kommunikation, blev djupt förälskad i en omöjlig man. Hon till och med gick till sängs med honom några gånger. Det var då de försökte lappa och laga äktenskapet, hon och hennes man. Han såg henne börja blomma igen, en blomning som en annan man hade varit med och skapat och då väcktes hans vilja och önskan att behålla henne.

Men det hon såg var en förtorkad blomma, som alldeles för länge hade stått utan vatten. Den blomma som var hennes kärlek, eller deras gemenskap, hade hunnit dö i bristen på intimitet på de flesta plan.

Jag undrar hur ofta det är så att vi tillåter hjärtat att punkteras eller blomman att dö? Kanske är det så att detta är vad som ska ske, helt enkelt för att det sker?

Det intressanta är att två eller flera personer under lång tid har försummat det som skapar intimitet. Kanske har familjerelationen, vänskapsrelationen eller kärleksrelationen tagits alltför mycket för given? Kanske de inblandade har trott att det inte gick att döda?

Så kommer dagen då det är uppenbart att intimiteten är borta. Det kan märkas på så många olika sätt och själv märker jag det lättast genom bristen på energi i samtalen, att de börjar handla om trivia eller att de långsamt upphör.

Det jag tycker är lite märkligt att just då kan en känsla av saknad uppstå. Åh, min blomma, är du död? Åh, om jag ändå hade skött om den och vattnat den? Men varför är det så svårt att se medan vissnandet pågår, när utnötningen sker, när personerna långsamt glider ifrån varandra?

Jag ser intimitet som försvunnit på nära håll. Jag känner stynget av saknad, ofta av den intimitet jag längtade efter, som fanns där till en början, men som inte har funnits där på lång tid. Jag ser på min roll i detta, när låter jag bli att vattna, när har jag handlat på sätt som gjort att andras hjärtan punkterats, det finns ett samspel och ett gemensamt ansvar för att skapa det intima rummet tillsammans.

Ett enkelt sätt att hantera detta är att kliva ut ur rummet, medvetet låsa nyckeln, kasta i väg den och glömma den intimitet som fanns. Låta livet gå vidare med denna person på avstånd, eller utesluten ur livet, kanske för smärtan över att ha gått miste om intimiteten då minskar snabbare.

Men så tänker jag ett steg till. Min erfarenhet är att det ibland är bra att stanna kvar och verkligen se den döda blomman eller det punkterade hjärtat. Att andas igenom den smärta som finns där. Att inte smälla igen dörren utan att låta den långsamt sluta sig bakom mig. För självklart kan det finnas en del rädslor som jag då kan få fatt på, få syn på, och i bästa fall omfamna så att de mister sin kraft.

Kanske allt detta egentligen handlar om rädslan för att bli eller vara övergiven, rädslan för ensamheten, rädslan att inte vara älskad eller ombrydd, rädslan för själva levandet.

Så vad händer om jag väljer att tacka mig själv för att jag tillåter det där stynget som känns i hjärtat när jag känner att intimiteten inte längre är där?

Kanske ett skäl till att intimiteten försvinner är rädsla, att vi inte säger som det är, att vi spelar roller, att vi undviker sårbarhet medan blomman ännu lever? Här kan känslor av skam spela roll och genom att förstå dess mekanismer, kan det betyda att du kan leva ett liv med plats för mer intimitet. Blir du nyfiken? Läs mer här.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer