Relationer: Känner du dig ledsen, arg eller kränkt? Säg ifrån lugnt och bestämt.

Ibland blir jag lite trött på den nyandliga världen och idén om att allt som sker oss beror på oss själva. Idén om att inget utanför påverkar, som att vi är gudar inte bara över våra egna liv, utan också över andras.

Därför blir det lite förbjudet med starka känslor. Allt ska vi ta till våra egna hjärtan och hantera. Hur många hjärtan går sönder av det starka inre trycket?

Det handlar om att stå upp för mig själv och säga min sanning. Det handlar inte om att försöka få den andre att förstå eller ändra beteende. 

Det är så härligt skönt att slå på en kudde eller skrika högt när ilskan är där. Att släppa ut känslorna, att slippa knyta handen i fickan och tiga. Att under trygga former – och utan att göra illa sig själv eller någon annan – är bra. Ibland till och med nödvändigt. Men det är inte enda sättet.

En av tankarna bakom att släppa ut starka känslor är att jag inte ska läcka ut dem på andra, att jag inte ska lägga ut sina egna känslor på andra, utan ta hand om dem själv.

Det är alltså bra.

Men. Och här kommer ett stort men. Ingen människa är en ö. Vi lever i en gemenskap. Vi är flockdjur. Och om ett av djuren, till exempel jag, då och då blir kränkt, retad, hånad, baktalad, ljugen om, slagen, våldtagen, så är det självklart att luften emellanåt behöver rensas.

Då handlar det om att stå upp för mig själv. Alltså. Någon kränker mig på något sätt, jag blir superledsen, kanske arg. Jag tänker att jag ska ta hand om det själv. Jag börjar känna sorg och ilska och så börjar det smyga sig på mig ett tryck över bröstet. Det är som att dessa återhållna känslor skapar ett inre tryck, som i förlängningen faktiskt kan skada min fysiska kropp.

Jag slår på kuddar, skriker, går ilskna promenader, gör en aum-meditation, men det är som att detta inte räcker. Det är som att den del i mig som känner sig liten, rädd, arg, ledsen, osedd – nämligen det jag kallar mitt inre barn, känner att jag som vuxen inte ställer upp för henne. Hon vill se något annat. Hon vill se att jag bryr mig mer om henne än om världen utanför eller om vad andra kan tänkas tycka.

När trycket över hjärtat, den molande känslan i magen, yrseln som kommer – eller vilka symptomen nu kan vara, kan det vara ditt inre barn som ropar: Se mig, visa mig att jag är viktig.

Därför behöver jag vänlig men bestämt då och då rensa luften och säga som det är till den som jag har en ”konflikt” med. Jag behöver säga: ”När detta hände blev jag ledsen/arg…”, ”Jag vill inte bli behandlad på det här sättet…”, ”Nej, jag vill inte mer…”.

Det handlar om att visa känslan för den andre – och allra helst göra det lugnt och sansat. Att så att säga lägga ilskan på bordet, men utan att skrika eller slå den andre. Att äga sina känslor och visa dem öppet (och finns behovet för emotionell utlevelse – använd kudden eller skriket när du är ensam) för den andra är läkande.

När jag tar bladet från munnen och berättar hur en annan persons beteende känns för mig är en sak väldigt viktig: Det handlar bara om att stå upp för mig själv och säga min sanning. Det handlar inte om att försöka få den andre att förstå eller ändra beteende.

Jag tror det är här det går fel ibland i den här typen av möten. Att den som känner sig kränkt vill att den andre ska göra något. Det är självklart skönt med ett förlåt – men detta gör jag inte i första hand för den andre, utan för mig själv tänk, för att lätta trycket över hjärtat, för att förbättra den inre relationen mellan dig och ditt inre barn. Om det skulle leda till att jag får en bättre relation till den jag ger feedback är det enbart en bonus.

Det blir också ett sätt för mig att bli tydligare i förhållande till omvärlden. När jag uppfattar att någon har handlat på ett sätt som skadar mig eller som känns jobbigt på något sätt, är det bra att den andre får reda på det. Det kanske kan vara så att den personen aldrig får höra att många tycker någon är skitjobbig, men inte säger något, just för att ”jag ska ta hand om allt jag känner själv”.

Hur någon tar emot min återkoppling ska jag släppa taget om. Det är upp till hen.

Ett av skälen till att jag själv håller tillbaka och själv knyter handen i fickan emellanåt är att jag kan vara rädd för att den andre personen ska bli ledsen och tycka sämre om mig. Men för att få fungerande relationer är det viktigt att låta var och en ta ansvar för sig själv. Om jag exempelvis gör slut med en person, så vad kan jag vänta mig annars än att personen blir ledsen (en stund), det tillhör spelets regler och det får jag andas igenom.

Så fundera på om det är något du behöver säga för att rensa luften med någon och hur du kan göra det utan krav på den andra och känna att du står upp för dig själv. Undvik att göra detta i affekt… för det är ofta så krig startas… Tala lugnt och sansat helt utifrån dig själv.

PS: Om du utsätt för fysiskt våld, gå till polisen. Det är en annan femma. Här talar jag om orden eller handlingarna som sårar och skadar. Behöver du coaching kring att ta plats i ditt liv? Snacka med mig. 

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer.