Veckokrönika: Jag upptäcker en värld bortom den stängda dörren.
Jag sitter bakom den stängda dörren och flämtar. Jag försöker känna om hela jag är med.
Tidigare gånger då jag har stängt dörren och börjat om på nytt, har jag glömt kvar delar av mig själv på andra sidan och sedan har jag fåfängt sökt efter dem.
Nu vill jag gå hel genom livet, även om det innebär en del initial smärta.
När jag sitter där och flämtar är det lätt att glömma bort vad som fick mig att stänga dörren. Det var ju för att ge plats för något nytt i livet.
Min upplevelse är att rädslan för att känna smärta är ett av de största hindren från att leva livet fullt ut. ”Men om jag gör så, så kan det göra ont, och det vill jag undvika. Jag låter bli.”
Och så sitter en där i slutet av livet och undrar hur det gick med alla drömmarna, så sitter en där med styng av bitterhet över det som aldrig skedde. Ibland kan det paras med stunder av martyrskap och en känsla av att vara ett offer för livet och så skylla det egna bristande modet på andra.
Så vill jag inte ha det. Jag vill lyssna på mitt hjärta, på min kropp, på min själ, på min ande, på min inre röst och så fatta beslut om vart nästa steg ska föra mig. Jag kan välja riktning utifrån intuition, utifrån känsla eller utifrån rationalitet. Och jag behöver släppa taget om känslan av kontroll eller av att veta vart resan för mig. Jag behöver tillåta mig att ta stegen, möta rädslan och därmed också ge plats, åtminstone på sikt, för mer livsnjutning.
Det är obehagligt att stänga dörren om det gamla. Åtminstone är det så för mig. Det skapar en massa rädslor i mig. Någon kan banka på dörren och skrika elaka saker på andra sidan. Någon kan försöka slå sönder dörren och fånga mig där jag sitter och tar igen mig. Det kan bli alldeles tyst och jag får känslan av att jag bytt någonting mot ingenting.
När jag sitter där och flämtar är det lätt att glömma bort vad som fick mig att stänga dörren. Det var ju för att ge plats för något nytt i livet. För att det gamla inte längre tjänade mig. Det var för att jag inte, vid slutet av livet, ska sitta och ångra allt det jag inte vågade, allt det jag inte prövade, allt det levandet som jag undvek för rädslans skull.
Jag kan tänka mig att det är olika svårt för olika människor att stänga dörrar.
En del bara slänger igen den med en smäll och tittar aldrig bakåt. Jag har genom livet mött fler män än kvinnor som haft den hållningen. Den har många fördelar, men innebär också en risk – för detta mönster kan upprepas oändliga gånger tills läxan är lärd.
En del förmår inte stängda dörren, utan håller den på glänt, av olika skäl. Det kan finnas en förhoppning att något ska ändra sig, att någon ska be om förlåtelse, att någon ska ändra sig, att ett mirakel ska kunna ske. Eller så kan det helt enkelt handla om att genom att kika ut genom den halvslutna dörren bli medveten om egna beteenden och rädslor och därmed så småningom hitta nya sätt att handla om inte triggar igång flyktbeteenden.
I min historia finns starka känslor av utanförskap. Av att inte få vara en del av gruppen. Av att hitta strategier för att åtminstone få vara med på ett hörn. Av att göra om mig eller spela en person som det är möjligt att gilla eller knulla. Då jag har gjort allt för att dölja vem jag egentligen var. Det viktiga var att inte stå utanför, inte vara den som var osynliggjord.
Förmodligen är detta en av förklaringarna till att det, för mig, senare i livet varit svårt att stänga dörrar, även när det liv jag levt i ett hus egentligen inte fungerat för mig. Jag har stannat kvar även när jag känt mig dränerad. Jag har stannat kvar för att slippa känna mig så ensam och för att slippa känna smärta.
Nu har jag valt att stänga en dörr igen och denna gång vill jag verkligen hämta hem hela mig. Jag vill vandra hel genom livet. Det innebär en smärta som jag vet att jag flytt ifrån så många gånger tidigare. Den går på temat: ”Charlotte, du sårar andra när…”. En av mina allra ömmaste tår genom livet är när jag blir skuldbelagd, när någon säger att jag inte försökt tillräckligt, inte varit tillräckligt duktig, inte tagit tillräcklig hänsyn, tänkt för mycket på mig själv, varit för egoistisk.
Jag har nästan kunnat göra vad som helst för att slippa höra någon använda härskartekniker mot mig eller skuldbelägga mig. Det har nästan känts som att jag hellre dör än riskerar att göra något där någon kan peka finger mot mig och säga: ”Dumma, dumma dig, allt är ditt fel.”
Korta stunder blir jag tagen av reptilhjärnan. Jag får lust att fly mitt beslut om den stängda dörren. Det kan kännas som att vad som helst är bättre än den smärta som fyller mitt bröst. Och så vet jag att jag behöver andas igenom det.
Jag är här nu. Hela jag är här nu. Jag sitter bakom den stängda dörren och när jag vänder mig om ser jag det. Jag befinner mig utanför ett slags fängelse som jag har skapat själv, som inte alls handlar om det jag just nu har stängt dörren om, utan om något annat, något djupare, något jag burit på genom livet och som det nu är dags att släppa.
Jag tittar förundrat runt omkring mig. Lutar mig en stund mot den stängda dörren. Jag ser en soluppgång och en äng fylld med kända och okända blommor. Jag reser mig försiktigt upp, motstår impulsen att springa rakt ut på ängen. Jag tar ett litet steg i taget, börjar titta och lukta på blommorna. Det är vackert. Det är skönt. Det känns fritt. Jag kan andas ordentligt.
Och jag undrar varför jag stannat inomhus så många gånger i mitt liv. Varför har jag sett dörren utan att förstå vart den leder?
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer