Eva Dahlgrens musik för mig hem


Hela världen står i blom sjunger Eva Dahlgren och jag vet att jag kommer att älska konserten.
Jag står nära henne, i ett hav av människor och känner att sångerna, orden, hennes uppenbarelse och vibrationen i våra kroppar skapar något som är större än rummet.
Det handlar om ögonblicket, om lyckan, om att livet är något gudomligt.
Jag sjunger ljuset heter Eva Dahlgrens första skiva på tio år. Jag hör ljuset, jag ser ljuset, jag blir ljuset när jag lyssnar på henne.
Det är så skönt med en artist, en människa, som väljer att vara just där. I ljuset. Med det ljusa. Med möjligheterna. Med kärleken. Och för mig blir det också något som är bortom det som går att ta på.
När jag kommer hem ifrån konserten på Nobelberget kommer jag att tänka på en av David Bowies sista låtar. ”Where are we now” som jag uppfattar som en dystopisk berättelse från Berlin, eller en berättelse utifrån att livet är slut eller nästan slut och att nu väntar bara mörkret.
”A man lost in time
Near KaDeWe
Just walking the dead”
Och så då Eva Dahlgren som i hela konserten hyllar libet. På konserten sjunger hon många låtar från nya albumet, men ger efter för den konservativa publiken som också vill ha igenkänning. Så hon väljer då låtar som ”Jag är gud” och ”Jag tänder stjärnorna” som bidrar till att förstärka känslan av ljus.
Hon pratar inte mycket, men säger några ord om de tio år som gått sedan sist, som jag bara måste anteckna och som fastnar i mig.
”Jag vill inte passa in där jag inte passar in.”

Men nu alltså, lyssna på de ljusa sångerna som verkligen behövs just nu i den värld vi lever i. Mitt stora tack, i alla enkelhet.