Veckokrönika: Att komma hem efter en veckas sexkurs

När jag sitter i cirkeln den sista timmen av kursen avslutar jag med att säga att jag känner oerhört djup tacksamhet till min partner som öppnat sitt hjärta för mig och som stött mig till fullo att gå på en veckas sexkurs helt på egen hand.

Mitt hjärta sväller. Känslan av att ha tillgång till ett öppet hjärta och samtidigt känna mig fri att göra precis det som behövs för att jag ska kunna vara jag fullt ut är nästan överväldigande.

I bilen på väg hem får jag ett meddelande på Facebook. Jag blir välkomnad hem.

Återigen finns den där djupa tacksamheten där.

För mig är det verkligen underbart att möta en person som både vill älska mig och som vill se mig fri. Som vill möta mig i alla skepnader, som inte försöker locka in mig i en bur och ha mig helt för sig själv.

Genom mitt liv har jag valt rätt så traditionella relationer. Jag har haft en önskan att bli sedd, älskad och uppskattad. Ibland har jag haft en önskan att vara allt för en man. Att vara drottningen eller åtminstone prinsessan i hans liv. Jag har inte tillräckligt älskat mig själv och inte haft tillräckligt styrka för att hävda mina önskemål och mina drömmar. Av rädsla har jag kompromissat och tillåtit mig att sitta i gyllene burar. Ofta har jag trivts där inne. Men i samtliga fall har tiden kommit då jag längtansfullt tittat ut mot dem som flyger friare än jag.

När jag klev ur min senaste relation valde jag att under en period slicka såren, att inte söka mig ut på marknaden. Visserligen var jag ute några vändor på några dejtingsajter, men insåg efter några fikastunder att jag inte var mogen. Jag behövde vara hel för att kunna möta män på egna villkor.

Så började det hända. Världen öppnade sig. Mitt inre blev mer stabilt. Jag kände energin fylla min kropp allt mer. Jag tillät mig att möta män, att vara i kravlösa möten, att nyfiket upptäcka nya och djupa sidor av min sexualitet. Jag började känna mig allt mer levande.

Samtidigt fanns där i mig en oerhört stark känsla. Jag ville verkligen inte gå in i relation med någon. Jag ville inte bli någons. Jag ville inte känna burens dörr slå igen, jag vill inte välja den typen av relation igen. Bara tanken på att någon skulle säga: ”Du är min” fick mig att få kräkreflexer och en önskan att springa och fly, fly bort från krav från människor som ville fånga in mig.

I ett möte som pågår över tid, ett kravlöst möte som tantrapartner, så börjar jag upptäcka att något annat är möjligt. Jag kan träffa en person, älska, släppa taget och inte tänka på vad han gör när han inte är med mig. Jag kan tillåta mig att gå in i de möten mitt hjärta säger ja till. Jag får lättare att sätta gränser.

Så händer det sig att vi två glider närmare varandra. Jag känner hans omsorg och omtanke om mig. Jag står framför honom och gråter. Har svårt att tro att det är möjligt att någon både vill ha mig och vill se mig fri. Det finns en sådan lättnad och tacksamhet i den gråten. Jag kan luta mig i hans famn en stund och sedan leka på ängen.

Det kommer fler impulser. Jag bestämmer mig för att åka på ännu en kurs som handlar om sexualitet, om att frigöra mer, om att släppa gamla mönster, om att tillåta det som är jag att komma fram.

Det glittrar i hans ögon när jag berättar om mitt beslut. Han skjutsar mig till kursgården. Vinkar av mig. Säger på alla sätt, med kroppen, med ögonen, med energin, att jag ska göra allt det jag vill och behöver göra.

Så jag dyker in i kursen. 

Jag tillåter mig att känna allt det jag behöver. 

Jag är med om att känna mina gränser mer. 

Jag känner mig tydligare i mina ja och i mina nej. 

Jag känner när energin bara försvinner ur ett möte och går därifrån. 

Jag möter dem som närmar sig mig utifrån sin litenhet, män som fladdrar runt mig, som i denna stund är som små pojkar och som signalerar till mig att de behöver något och jag kan äntligen säga nej till det. 

Jag är också med om att känna hur min energi är fullt påslagen och hur mitt ja finns där och jag följer och njuter. 

Dessutom får jag förmånen att hamna i situationer där jag inte blir aktivt vald och även bortvald. Tidigare i mitt liv hade jag valt en martyrposition när detta hände, men nu känner jag något annat. Jag känner att jag inte är beroende av att andra väljer mig. Jag är okej som jag är. Det är som att jag känner min styrka, min power allt mer för varje gång jag möter min rädsla för att bli avvisad. Visserligen kommer det en första våg av ledsenhet, men sedan fylls jag på med det andra. Det är inte andra som behöver godkänna mig.

När jag kommer tillbaka hem står han och väntar på mig. Jag släpper väskorna och vilar i hans famn. Han ser mig djupt in i ögonen. Han är där. Jag är där. Och vi möts på djupet.

Ju mer jag tillåter mig att släppa föreställningar om hur livet ska vara, hur relationer ska se ut, vad kärlek är, desto mer magiskt blir mitt liv. Det mesta blir mer påtagligt. Under kursen befann jag mig i allt från största sårbarhet till största njutning.

Nu är det dags för nya äventyr. Jag sätter mig i bilen med skräckblandad förtjusning. Livet är nu och jag tar för mig … och ibland handlar det om att bara ta det superlugnt en stund och andas in det.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer