Veckokrönika: Mina möten med Bottenviken
Längs vägen får jag olika frågor, olika förslag, olika impulser.
Jag känner efter var mina ja finns och släpper taget.
Så finner jag mig stå i vattnet på Pite havsbad precis när min födelsedag startar – och ser månen och solen samtidigt.
Jag sätter mig som passagerare i bilen. Det finns ett etappmål på resan – en dryg vecka i Luleå. Min roll är mest att hänga med, vara behjälplig, ge mig tid till vila och njutning, men också stunder då jag jobbar med #100procentpodden, mina webbkurser och med bloggen.
Jag sätter mig alltså där i bilen. Även om jag vet vart bilen är på väg, är det ändå som att ge mig ut i det okända. Vad som helst kan hända en sommardag, kväll och natt på en hundramilaresa.
Det gör det också. Vid ett par tillfällen är vägen avstängd och färden går ut i sommarvacker norrländsk terräng. Solen fortsätter att skina. Sverige känns så vackert att det nästan gör ont i kroppen. Det riktigt grönskimrande norra Sverige.
Så när färden närmar sig slutet, så får jag frågan om jag vill ta ett midnattsbad vid Pite havsbad. Jag tvekar inte en sekund utan säger ja ... och känner mig lite wild and crazy.
Jag menar, inte har jag badat vid Norrbottens riviera, bara hört talas om den. Inte har jag badad i midnattssol. Inte har jag mött Bottenviken med tretton grader. Självklart har jag heller inte startat en födelsedag på det sättet.
Solen skiner, månen är uppe och det är kallt i sanden. Vattnet är kyligt och ändå... jag springer ut i det långgrunda. Skvätter vatten över kroppen, men – måste erkännas – tar inte minsta simtag.
Nästa dag befinner jag mig i en sommarstuga i Luleå skärgård. Sjöbotten är dyig, blålerig. Vinterstormarna har flyttat en flytbrygga till ett område med stenar och dyig botten. Ska den gå att bärga. Jag finner mig stående naken med leriga fötter, puttandes en brygga som endast motvilligt vill ta sig i rätt riktning. Jag känner att jag bidrar, även om det inte är jag som står för kraften i det här bärgningsuppdraget. En timme senare ligger bryggan på släp bakom båten. Jag vilar på bryggan och dyker i det mörka vattnet. Nu är det kanske sjutton grader och det känns nästan varmt, inte minst efter allt puffande.
Bastun är på, det sprakar om veden. Det blir snabbt så hett att jag springer ut på bryggan och vadar ut i Bottenviken och tar flera simtag. Efter den heta bastun känns vattnet varmare än tidigare under dagen. Kan det ha kommit upp i arton grader? Det svalkar skönt. Innan kvällen är slut har jag simmat ett par gånger.
Som från ingenstans kommer ett dis in över vattnet. Sommarvärmen försvinner. Det drar lite i skinnet. Myggorna är tillbaka. Jag har lust att dra från den primitiva idyllen i skärgården. Jag får lite arbetsuppgifter och innan jag vet ordet av är diset borta och solen tillbaka. Jag ligger på den infångade bryggan. Jag tittar ner i vattnet som bara är någon decimeter djupt och ser spåren i leran efter mina egna fötter. Jag ser på vasstråna och skräddarna som färdas på sjöytan. Jag andas och tittar på min spegelbild i det nu helt stilla vattnet. Kroppen värms upp, de bitande och stickande flygfäna är borta. För en stund är jag i paradiset och jag undrar var tanken om att åka härifrån kom?
Jag kommer och tänka på påsken, då jag var här senast, då jag gick på Bottenviken. Då åkte jag skidor på isen. Flytbryggan var ingenstans att skåda, den låg dold någonstans under isen. Jag åkte på isvägar för att så småningom äta våfflor och jag promenerade till Gråsjälören i vårvintersolen.
Ett helt annat landskap, en helt annan känsla och i båda fallen, så nära Bottenviken.
Undrar hur nästa möte kommer att te sig.