"Det är ditt fel". Så less jag är på att bli skuldbelagd.

Foto: Jan Dahlqvist.

Gud vad trött jag är på att höra människor säga: "Det är ditt fel".
Och som jag längtar efter att inte bry mig när någon försöker skylla ifrån sig.
Ibland har jag lust att bara skrika: Håll käften och ta hand om din egen skit.
Men så räknar jag till tio och låter bli.
Jag är fortfarande rädd för rekylen, för den brukar komma.

Det finns en del i mig som skulle vilja slåss. 

Då och då funderar jag på hur beroende jag är vad andra tycker om mig. I den bästa av världar är jag så trygg i mig själv att jag kan strunta i andras åsikter. Men det är inte alltid jag klarar det.

När jag säger nej till någon och hen ser bedjande på mig, antyder eller säger att det är jag som är dum, att jag skapat någons olycka, att det något är mitt fel, är det så lätt att jag veknar.

Jag är en sjyst person. Jag försöker vara rättvis. Jag är förstående. Jag vill inte göra någon illa. Och det är så jag vill bli handlad.

Så händer något när jag själv tycker att jag blir orättvist behandlad, när någon omedvetet eller medvetet missförstår mig blir jag så ledsen. Jag dräneras på energi. Jag krymper ihop. Känner mig illamående. Men under det finns en annan känsla...

Plötsligt blir jag rädd för att den personen inte ska tycka om mig, att jag gör hen besviken, jag blir rädd att jag faktiskt är dum, när jag ser till mina egna behov eller önskningar.

Jag blir kidnappad av reptilhjärnan, som skriker till mig att jag måste vara ännu snällare, att det är bättre att vara vänlig mot en annan – hur missförstådd jag än är – än att vara snäll mot mig själv. Den signalerar fara... om du inte gör som andra förväntar sig av dig, så blir du utesluten ur flocken. Du står ensam kvar.

Jag har ju lärt mig att det är reptilhjärnan som skapar de här starka känslorna i min kropp, i mitt interna system. Ändå är det lätt att tro på dess budskap, eftersom den skriker så högt.

Litenheten jag hamnar i döljer något annat. Att jag ibland blir ursinnig av att bli behandlad så. Det finns en del i mig som skulle vilja slåss. Förmodligen räcker det med att då och då tydligt säga nej. Att jag på allvar ska strunta i konsekvenserna. Att det inte är hela världen om någon skulle tycka att jag är en skitstövel.

Det kanske är så att jag varit alldeles för snäll, alldeles för länge? 
Kanske är detta min riktigt svaga punkt, att jag genom åren varit så lätt att manipulera? Ett av de enklaste sätten att få mig ur balans är att skuldbelägga, reta eller ifrågasätta mig. Numera har jag lärt mig att räkna till tusen, att vänta med att agera tills jag kan ge respons.

Men ibland tänker jag att det kanske är bra att då och då höja tonläget, åtminstone bildligt.

Det är så märkligt detta, för på det stora hela känner jag mig i dag fri att vara mig själv. Men så är det som att det i förhållande till vissa, närmare, personer, blir svårare. Det är då jag är på väg att ge reptilhjärnan rätt. Bäst att vara snäll och följsam, bäst att inte reta någon, bäst att låtsas som inget.

Sanningen är den att jag kan bli väldigt arg också. Det finns situationer där jag skulle vilja slå näven i bordet. Och jag är så jävla less på att tänka mer på andras välbefinnande än mitt... och jag inser att i detta döljs rädslan för att ... inte bli omtyckt.

Numera märker jag lättare när någon försöker manipulera mig. Jag lägger märke till skuldbeläggande ordval och jag har lättare att inte trilla dit. Men att det ska vara så svårt?

Hur hanterar du människor som försöker skuldbelägga dig? Vad händer när någon säger: "Det är ditt fel"?


Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer