charlottecronquist

Tror du på dina tankar? #kärlekskrigaren

Detta är ett meddelande från din kärlekskrigare

Jag undrar hur många gånger jag varit med om att tänka tankar som inte har någon som helst koppling till verkligheten.
Det har lärt mig att jag inte alltid ska tro på mina tankar - och att jag har en stark inre domare som vill få mig att tro de tankar ”han” sänder ut.
Livet blir så mycket enklare när jag kan skilja mellan ”hans” tankar och det som är mitt eget.


Du kanske tänker att jag är schizofren som har många slags tankar i mitt huvud, och tt jag är medveten om att det finns en inre domare som sänder ut meddelanden där uppe.
Så är det inte.
Det är snarare så att jag lärt mig sortera bland tankarna och se ”vem” de tillhör och fått allt lättare att höra min egen röst.
Det är därför jag ofta, när jag coachar klienter, ställer kontrollfrågan: ”Tror du på dina tankar?” När de svarar jakande på den frågan, vet jag att det kan finnas mycket att hjälpa klienten med.

Det är nästan tjugo år sedan jag upptäckte detta hos mig själv. För mig handlade det om att jag matades med negativa tankar och jag lade för första gången märke till att det lät som någon förmanade mig där inne i huvudet. Fram till dess hade jag bara accepterat tankar som ”Vad jag är dum”. I just det här ögonblicket hörde jag istället ”Vad du är dum”.

Sakta men säkert stötte jag på olika förklaringar till det där. Som att vi människor har något som kan kallas inre domare eller superego eller något liknande. Det brukar förklaras med att det är de internaliserade rösterna av våra föräldrar. Ofta är det så att den där förmanande rösten i själva verket vill att vi ska slippa känna smärta, den vill att vi ska undvika att ta risker och det är som att den tror att vi fortfarande är barn, som den måste ta hand om. Det gör att budskapet från den inre domaren - till exempel orostankar eller katastroftankar - bidrar till att krympa vår komfortzon och gör det ännu svårare att pröva att göra något nytt.

Häromdagen var jag med om att min inre domare fick frispel. Den tjatade om att jag var gammal, oattraktiv, ful, ointressant, ovärdig och ännu värre saker i en strid ström. Hade jag trott på den rösten hade det varit lätt att bara ge upp och fly från situationen.

Det jag gjorde istället var att först inse att tankarna saknade konkret grund. Det var egentligen inget som hade hänt, bara rädslan för att inte duga eller passa in som hade aktiverats. Det var sant att jag var omgiven av människor som var yngre än jag och jag har förståelse för att min inre domare började jämföra mig med andra och bestämma sig för att jag var en ”förlorare” i det här sammanhanget. Samtidigt fanns det ingen som hade behandlat mig som om jag vore ful, ointressant eller oattraktiv.

Jag började checka in med andra delar av mig själv. Om vi leker med tanken att vi kan lyssna på mer än det som pågår i huvudet - nämligen kolla av vilka känslor som finns, hur kroppen känns, vilken energi jag har och vad intuitionen säger - så kan det ge en vägledning till att utvärdera om jag ska tro på tankarna i huvudet.

I just det här fallet så kändes det bra i kroppen, i känslorna, energin och i min intuition och jag kunde - med hjälp av en viss ansträngning säga: Tankarna ljuger!

Men tankarna spillde så klart över en del på känslorna - men då visste jag att dessa tankar liksom smittar av sig på känslorna.

Det jag gjorde då var något som jag tycker är modigt. Jag befann mig i ett rum med kvinnor och vi skulle dela med varandra hur det var med oss precis just då. Jag berättade om den inre domarens försök att ”trycka ner mig” och känna mig ovärdig och att jag upptäckt att tankarna inte stämde med upplevelsen i kroppen.

Eftersom jag ändå kände mig låg av de där tankarna och de hade bidragit till att jag var lite ledsen valde jag att utmana min inre domare.

Det jag gjorde var att jag bad att få se alla kvinnor i ögonen, en i taget, och låta dem se min t min sårbarhet och mina tårar. Det kändes som att jag visade mig naken inför hela gruppen och det var läskigt (och min inre domare fick så klart spatt och tyckte det var en väldigt dum idé ”Nu kommer du att visa alla hur dum du är” skrek domaren inne i mitt huvud).

Jag mötte blickarna, en i taget, tårar rann och jag började säga ett ord till varje ögonpar jag mötte. Och det var inga små ord jag valde - jag sa det som var utmanande att säga, som exempelvis: ”Jag är en drottning”, ”Jag är en kåt kvinna”, ”Jag är en kärlekskrigare”, ”Jag är ibland väldigt rädd” och liknande,

Den respons som uppstod var att kvinnorna sa: ”Jag ser dig”, ”Vad modig du är”, ”Tack för att vi får se dig”, ”Jag ser också drottningen i dig” och liknande.

Trots alla de vackra orden satt domaren inne i mitt huvud och darrade och viskade ”Du ska inte känna dig säker, de kanske bara sa de där sakerna för att vara snäll, du är ändå ovärdig bla bla bla”

Så det kändes fortfarande rejält skakigt inombords. Samtidigt visste jag att jag genom att utmana mig på det där sättet visade domaren att jag är en vuxen kvinna, som inte tror på tankarna domaren sänder ut.

Efter en liten stund var det lättare att andas, jag kände mig fortfarande lite skakig och sårbar - men det var samtidigt skönt att jag visat mig som jag är, utan masker, naken, transparent.

För varje gång jag gör något liknande (det behöver ju inte vara lika utmanande som i den här situationen) så blir det lättare att hantera min inre domare - och allt lättare att uppfatta vilka tankar jag ska tro på.

Så frågan är:
Tror du på dina tankar?

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
- love is the answer

Related

livet 6754274480153601687

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Jag tror inte på allt jag tänker, hur skulle det då se ut och hur dåligt skulle man må då. God fortsättning på nya året.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Bra att vara medveten om det. Och hoppas du får ett bästa år i år!

      Radera
  2. Wow, vilket starkt inlägg. Och vad starkt av dig att utmana din inre domare och våga visa dig blottad framför de andra. Det kräver verkligen stort mod men är så himla viktigt för att även andra ska våga göra samma sak. Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att DU ser mig Tess. Det värmer så mycket. Stor kram <3

      Radera
  3. Nope, det gör jag inte, som tur är. Sedan jag "vaknade till förståelsen att jag inte måste tro på mina tankar" har det blivit skönare att vara jag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så - och ibland kan det vara svårt att "se klart" dvs att veta vilka en ska tro på :)

      Radera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item