Veckokrönika: Jag säger nej och nya dörrar öppnar sig
När jag slutade svälja började magiska saker hända.
Jag sa några tydliga nej och omedelbart öppnades nya dörrar.
Mitt hjärta är öppet och jag känner tacksamhet i hela kroppen.
Tack livet! Tack kärleken! Tack modet! Tag medkänslan med mig själv!
Jag är mitt i en frigörande andning. Istället för att ligga ner på rygg, ta djupa andetag och fylla bröstkorgen, så vill min kropp något annat. Jag ställer mig på alla fyra, ungefär som en hund, och lägger några pappersnäsdukar under mig.
Jag bestämmer mig för att inte svälja något under det här andningspasset. Jag ska andas enligt instruktionen - kopplad andning, utan mellanrum mellan in- och utandning, men jag ska inte svälja en enda gnutta saliv. Följden blir att saliven rinner hur munnen, ibland spottar jag ut slem och ibland blir den kroppsliga reaktionen starkare och jag hulkar och behöver en papperskorg att spotta i.
Det är något som sker inuti min kropp när jag gör det. Jag känner en sorg som väller ut. Jag står kvar i samma position, jag fortsätter att låta det rinna ur munnen, samtidigt som tårarna börjar strömma. Jag känner ett starkt tryck i mitten av bröstet. Det är som att det finns en hård klump därinne som börjar lösas upp av andningen, av gråten och av det faktum att jag låter bli att svälja.
Efteråt ligger jag en stund i fosterställning och skakar mjukt. Jag känner mig mycket sårbar, tårarna rinner fortfarande. Samtidigt känns det oerhört skönt, som att något har rensats ut, som att jag gjort mig fri från något. Så jag är både lättad och ledsen på en och samma gång. Och smärtan i bröstet stannar kvar en stund.
Jag börjar se bilder framför mig, av saker som jag låtit bli att göra eller säga. Jag ser situationer där jag har låtit andra passera mina gränser på olika sätt. Jag ser att jag ibland har visat ett leende, när jag i själva verket känt mig trampad på. Jag ser situationer där människor utnyttjat mig på olika sätt och där jag tillåtit det, av rädsla för att inte få vara med, av rädsla att bli av med ett uppdrag, bli utesluten ur flocken, eller att någon ska tycka illa om mig.
Ett annat sätt att uttrycka det är att säga att jag svalt för att få eller behålla kärlek, att jag svalt mina känslor och tankar för att slippa smärta och ibland har jag svalt för att vara snäll mot andra. Jag inser att jag fått en kraftig indikation från min kropp att jag behöver säga nej till en rad saker, jag behöver värna mig, min integritet, min hälsa, mitt liv.
Det var som att ha en högt ringande väckarklocka alldeles nära örat. Jag ser alltså både en vilja att vara till lags, göra mitt bästa, finnas där för andra och samtidigt en slags feghet, en rädsla för att ta hand om mig, jag ser att jag ibland i livet så mycket velat visa kärlek och omtanke till andra, att jag på sätt och vis offrat mig själv. I grund och botten handlar det om relationer och hur jag förhåller mig till andra människor. Och detta, sväljandet, har jag gjort både i privatlivet och i jobbet, med människor som varit nära och också med människor som egentligen är mindre betydelsefulla för mig.
Nu har det gått några dagar sedan den här upplevelsen. Och jag har börjat rensningsarbetet. Dels har jag berättat om den här upplevelsen för flera personer, för att bearbeta den, vrida och vända på den, och dels har jag börjat agera.
Jag har avslutat två saker som tagit väldigt mycket energi. I det ena fallet har jag tydligt uttryckt att jag inte klarar mer och att jag behöver samla min energi till andra saker. I det andra fallet har jag, på ett diplomatiskt sätt, avslutat ett samarbete där jag inte fick så otydliga förutsättningar att det inte gick att göra ett bra arbete - vilket tyngde mig.
Att säga dessa nej krävde en del djupandning. Särskilt i det ena fallet hade jag starka skuldkänslor över att säga nu räcker det. Och samtidigt, avslut tillhör livet och jag behöver rikta min energi mot det som är viktigt för mig (och som gör det lättare att ge mina gåvor till världen).
Det magiska är att efter dessa nej, så känns hela jag lättare och dessutom blev jag tillfrågad om ett riktigt roligt uppdrag och igår fick jag träffa en fantastiskt positiv person som utstrålade livsglädje och jag bara kände… oavsett hur det går med uppdraget är denna känsla värd så mycket… att vara nära någon som är riktigt glad och där min egen livsglädje får plats med hull och hår.
Jag ser med nyfikenhet och lekfullhet fram emot vad som ska hända i dag… och nästa dag. Hur mycket kärlek kan jag, kärlekskrigaren sprida, när jag känner mig så här fri?
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
Tack för att du delar och tänker att är något som jag också skulle må bra av. <3 Jonas
SvaraRaderaPröva! Och gör det i din takt. Kram Charlotte
RaderaVilket underbart inlägg som jag verkligen tar till mig. Så lätt att bara svälja och inte stå upp för sig själv. Tack <3
SvaraRaderaTackar, vad glad jag blir. Det är verkligen lätt att svälja och det är intressant att uppleva den lättnad som kan uppstå när en slutar göra det.
RaderaTydlighet är snällhet! Och i avsaknad av tydliga överenskommelser är det verkligen högst relevant att ta itu med det - antingen förtydliga och därmed skapa nödvändig tydlighet, eller göra som du, avsluta. Bra där!!
SvaraRaderaTack Helena. Och du är så klart en av mina inspirationskällor. Puss <3
RaderaJag är glad tt du är rädd och varsam om dig själv. Det finns bara en av dig.
SvaraRadera