När jag är känner mig fri att vara jag, vaknar min inre kritiker till och kvider

Det är så många år sedan jag började lägga märke till den där rösten i huvudet, den som kan kallas för den inre domaren, den inre kritikern eller superegot.
Den där rösten som vakar över mig, som kritiserar mig och som fortfarande tror att hen behöver skydda mig.
Ibland tror jag att den där rösten har tagit en evig solsemester, men så lägger jag märke till den igen.
Nu är den listigare.

Jag minns när jag för första gången kunde särskilja mina tankar från det som är jag. Det hände för mer än 20 år sedan. Plötsligt lade jag märke till en röst i huvudet som sa ”Vad du är dum, vad du är knäpp, vad du är dum”. Den hade också synpunkter på vad som gjorde mig knäpp och dum.

Jag minns var jag stod och vad jag gjorde. Jag stod i en rosenrabatt på framsidan av det enorma hus jag bodde i.

Just när jag skulle ansa en buske hör jag rösten och jag stannar upp. Och jag inser att de där kritiska tankarna inte är mina OCH att jag hört dem i större delen av mitt liv.

I alla fall sedan jag stiftade bekantskap med Jantelagen när jag var nio år och ett par tjejer stod med korsade armar framför mig och bistert sa: ”Eget skryt luktar illa.”

Den meningen ändrade mitt liv. Det var som att hela jag började böja rygg. För jag ville ju så gärna vara accepterad. Kanske var det då, kanske var det tidigare, som den inre kritikern aktiverades. Kanske var det då hen tänkte att det är bäst att hålla mig tillbaka, för att slippa få fler såna repliker, för att slippa mer skam, för att slippa mer smärta? Jag vet inte.

Men jag vet att den inre kritikern, den inre domaren, superegot, spelat och spelar en viktig roll i mitt liv.

Förmodligen har den hjälpt mig att slippa en hel del smärta genom livet. Men vad har den samtidigt förhindrat att jag utforskat? Hur mycket har den fjättrat mig? Hur många felbedömningar om min kapacitet har den haft?

Det kan jag inte veta. Det jag vet är att jag överlevt barndom, ungdom, föräldraskap och att jag nu är en sextioåring som är mer levnadsglad, mer öppen, mer i njutning än jag varit sedan jag var så där fem år.

Det finns stunder när jag tror att jag äntligen är fri att vara jag. Att domaren har förstått att hen inte behöver vaka över mig längre. Och det känns skönt.

Men så börjar jag känna ett obehag igen. Under de senaste veckorna har jag levt under stark press, som mest handlat om lägenhetsaffärer mitt under coronakrisen. Till den blir det kopplad en viss oro för pengar, hur det ska gå med oss, hur framtiden ska se ut, vad som är bra lösningar. Och någonstans i djupet finns vetskapen om att min partner, min älskade, är ekonomiskt starkare än jag - en situation jag inte levt i tidigare. Tidigare har jag i de flesta situationer suttit vid ratten, på gott och ont, men nu får jag ibland vara passageraren.

Mitt vuxna jag hanterar situationen, kan se på den med distans, ser att det fungerar bra, kan till och med känna det skönt att inte ständigt ha koll på allt. Men min inre domare, den inre kritikern börjar mullra. Först med så tyst röst att jag knappt lägger märke till det. Men de senaste dagarna har jag hört hen, som börjar hacka på mig. Inte kring ekonomi, utan kring att vara jag. Det är som att den tar till skammen, för att visa mig att den inte är riktigt nöjd med situationen, som att den vill att jag ständigt ska vara den starka, som att den varnar mig för smärta, genom att viska ord som ifrågasätter mig, sådana där interna giftpilar.

Och nu är kritikern mer försiktig än tidigare. Hen skriker inte högt. Hen passar på att viska till mig när jag njuter, när jag älskar, eller när jag slappnar av. Jag hör små viskande förmaningar, och ifrågasättanden och jag kan tycka att kritikern är så låg. Den viskar om hur jag ska röra min partner, säger till mig att göra mer och annorlunda, viskar att jag kanske inte duger eller räcker till.

Och samtidigt har jag som intention, att bara vara, att släppa taget, att surrender i till exempel njutning. Kanske är det det, snarare än det yttre i våra liv, som gör att kritikern får spel. Kanske det mest hotfulla är att jag till min partner säger: ”Nu släpper jag taget, nu visar jag hela mig, nu slappnar jag av…”? Vissa ögonblick lyckas jag verkligen göra det, jag kommer till platser i min inre värld jag inte visste fanns. Det finns ögonblick som blir till stunden då jag övergår till ett njutningsfullt varande. Stunder då jag upplever att jag är kärlek, att vi blir kärlek tillsammans i omfamningen.

Och jag undrar varför den inre kritikern vrider sig som en mask när det händer. Det sköna är att jag är medveten om den och att jag vänligt men bestämt kan säga till den att gå ut och leka en stund. Jag är vuxen, jag kan ta hand om mig själv - och jag vet att jag kan be kritikern om hjälp vid behov. 

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer

Jag coachar dig gärna för att bidra till att du känner dig fri att vara du. Fram till 15 juni får du, som är privatperson möta mig till halva priset. Läs mer om coaching till halva priset här: http://www.charlottecronquist.org/coaching