”Jag har levt i en hotad värld i hela mitt liv”
 |
| Redan som barn oroades jag starkt av krig. |
Som barn var jag rädd för tredje världskriget.
Jag hade till och med planer på att fylla en resväska att ha under sängen, ifall kriget skulle komma.
Den verklighet jag såg var först det kalla kriget, järnridån genom Europa, och den ofrihet som människor bakom järnrådin levde under.
Tidiga minnen. Sovjetiska trupper går in i Tjeckoslovakien och dödar Pragvåren 1968. Jag är nio år och förtvivlad. Martin Luther kring blir dödad. Presidentkandidaten Robert Kennedy mördas. De jag tror står för frihet dödas. Det känns mörkt och tungt.
Långt senare. Jag minns hur kvinnor kämpade mot kärnvapen-missiler i England, riktade mot Östblocket. Hur de med sina kroppar kämpade mot ett eventuellt krig med kärnvapen. Jag tyckte de var modiga. Jag minns hur jag såg en tv-dokumentär om dessa kvinnor som valde att verkligen leva med kärnvapenhotet på ytan.
Någonting i mig orkade inte. Jag orkade inte tänka på krigsrisken i Europa. Jag orkade inte tänka på kapprustning. Jag orkade inte tänka på hotet. Inte heller på den heta linjen mellan Kreml och Vita huset. Jag ville fred och frid, men kände mig för liten. Vad kunde jag bidra med?
Resa genom Sovjet
Hösten 1984 var jag nygift och gravid. Maken och jag skulle åka Transsibiriska järnvägen till Beijing. Jag minns hur vi tog en Siljabåt från Stockholm. Och sedan tog vi tåget från Helsingfors till Moskva. När vi passerade sovjetiska gränsen kom ett gäng soldater ombord och kollade oss. Jag var skiträdd. Jag var ju journalist, men reste inte i jobbet. Vi hade en fin bandspelare med oss och jag var rädd att det skulle ställa till bekymmer. Det kändes som att ge sig in i ett imperium där vi knappt var välkomna.
Vi bodde mitt i Moskva, med gångavstånd till Kreml. Kanske var det hotell Metropol, som numera är superlyxigt. Vi vandrade runt på gatorna i Moskva och det var som ett grått dis över alltihopa. Som gravid var jag både extra doftkänslig och ofta kissnödig. För mig kom Moskva att präglas av tre dofter: Kål, kol och kiss. Ingen av dem var angenäm.
Rörelsefriheten var liten och jag kunde verkligen på huden känna hur illa jag tyckte om denna diktatur, från mitt enkla gräsrotsperspektiv.
Då trodde jag att den diktaturen skulle stanna för evigt. Och jag skrämdes av att se fattiga människor, grå uniformer och många vapen.
När vi kom hem tog det lilla livet över. Jag fick mina två äldsta barn på 1980-talet. Och under en rad år skärmade jag av rädslan. Jag älskade mina barn från första andetaget och ville att de skulle leva i en fri och kärleksfull värld.
Miljöförstöring (ett ord som användes ganska mycket för 40 år sedan).
Redan i mitten av 1970-talet hade mina föräldrar börjat intressera sig för ekologisk odling. Pappa var en förkämpe mot kärnkraften. Vi talade mycket om miljö redan då. Jag åkte till källarlager och köpte biodynamisk mat i mitten på 1980-talet. Jag köpte tygblöjor till barnen och gav dem hemlagat, ekologiskt när det gick.
Ungefär då började jag oroa mig för hur vi människor tar hand om planeten. När jag började se synliga tecken på att människan påverkar klimatet blev jag ledsen. Nja, inte bara ledsen. Jag försökte göra något i det lilla. Jag lät bli att köpa varor från multinationella företag, jag letade upp toapapper som inte var klorblekt. Små saker, som ändå kändes som att göra åtminstone något.
Samtidigt var det som att jag inte klarade av att ta in allt elände som också hände. För att klara att ta hand om mitt lilla liv, med mina små barn, riktade jag blicken mot dem och mot marken.
Frihetens timme
Jag minns glädjen när Berlin-muren föll. Det osannolika hade hänt. Muren började rivas och människor kunde strömma in från Öst-Berlin utan att bli beskjutna. Så faller Sovjetunionen sönder, lite i taget. För mig gav det ett hopp om en friare och fredligare värld. Jag andades ut.
Och det kändes bättre ett tag. Det kändes som att Europa inte skulle bli det slagfält som den tidens supermakter skulle slåss om världsherraväldet på. Jag packade aldrig väskan under sängen.
Jag har inte varit helt uppmärksam på vad den ryske ledaren haft för sig. Jag har hört honom mullra de senaste femton åren. Jag har noterat att han ändrat grundlagen för att befästa sin maktställning. Men det är först nu som jag inser att han lever drömmen om att återskapa ett Stor-Ryssland. Och det skrämmer mig.
Jag hoppas på fred
Nu. Att se bilderna från Ukraina gör mer än ont. Att se det sönderskjutna landet. Människor som flyr. Sorgen. Förstörelsen. Storhetsvansinnet. Det galna i att starta ett krig. Det fruktansvärda i att hålla befolkningen i okunskap, ja till och med hjärntvätta dem. Ryska medier som bara får rapportera vad ledaren säger. Ryska journalister som riskerar 15 års fängelse om de använder ordet krig. Vissa ögonblick känns det som att vandra in i George Orwells dystopi, från 1948, nämligen 1984.
Det var ju lite märkligt att det var just 1984 jag tillbringade en resa genom Sovjetunionen. Känslan av att storebror såg mig var ständigt närvarande - även om det då saknades den typ av kontrollsamhälle som är möjligt i dag, med alla digitala möjligheter att ha koll på människor. Jag kommer bara vagt ihåg Orwells roman, men jag minns det som att människor inte fick prata som de ville och att man liksom definierade bort det man ville dölja.
Jag tar hjälp av Wikipedia: ”Nyspråk (engelska Newspeak) är språket som talas i samhället som beskrivs i romanen 1984 av George Orwell. Det syftar till att upprätthålla romanvärldens rigida och ofria samhälle genom att begränsa individens tankeutrymme och därigenom förhindra kritik mot "Partiet" och dess ledare "Storebror".[1] Språkets struktur och syfte beskrivs detaljerat i ett fristående appendix i Orwells roman. Det som är mest utmärkande för nyspråket är att mängden ord hela tiden minskas, och att sidobetydelser undviks.[2]."
Lite som att 1984 är tillbaka i ny form. Det är skrämmande. Det känns i mitt hjärta. Nu förstår jag att många sett detta komma. Jag själv har uppfattat det som att Putin strävat efter en allt större maktbas och jag har anat hans expansionsplaner, men inte fattat vidden av det. Förmodligen är jag inte den ende som varit naiv i förhållande till Putin.
Min naivitet handlar delvis om att jag tycker att krig är så omodernt och så ovärdigt. Hur kan en man vara beredd demonstrera sin makt genom att hämningslöst och urskillningslöst invadera, bombardera och beskjuta ett broderfolk som inte är beredd att låta sig kuvas? Hur kan man tycka att det är en smart strategi?
För mig tillhör krig det sorgligaste bland sorgliga. Och jag tycker att det är märkligt att någon, i denna tid, då så mycket sker med planeten, vill bidra till att förstöra ännu mer. Det har liksom ingen rim och reson.
Hur kan vi möta världen med kärlek? Jag ser med tacksamhet på alla de som vill bidra för att hjälpa dem som utsatts för kriget. Och jag undrar hur det är att vara rysk soldat egentligen? Hur många av dem skulle vilja desertera? Hur många gillar att skjuta sönder sitt broderfolk? Och hur är det att vara ryss i dag?
Jag ser komplexiteten. Jag ser så många som är förda bakom ljuset. Och jag hoppas att vi väldigt snart kan börja bygga fred. Om människan inte ska bli en av de kortaste parenteserna i jordens historia, är det nog bäst att något händer snart.
Kan vi inte bara fylla alla med kärlek och de vaknar upp och vapnen har förvandlats till blommor?
