Väntar du på din tur? Eller tar du för dig?
Jag avvaktar lite, ser hur de andra agerar och tänker att jag ska vänta in min tur.
Hon är vacker, han är min man.
Jag vill att de ska må bra, att de inte ska låta sig hindras av mig.
Jag glider in på den tredje platsen.
Och så plötsligt: Men vänta nu, vad vill jag egentligen?
Den senaste tiden har jag fått en rad insikter. Det är som att jag sett något som ”så här är det”. Och detta ”så här är det” kan vara min position eller min attityd till något. Men så upptäcker jag att det inte längre är sant. Det är som att jag istället ser ett mynt och jag inser att jag bara sett ena sidan. Nu vänder jag på det och ser en delvis ny verklighet.
Det är hisnande. Jag lyfter upp myntet i luften, ser hur det singlar neråt och vänder andra sidan upp. Något annat än det jag trodde är också möjligt. Och det är, åtminstone ibland, upp till mig att vända på myntet och nyfiket se vad som finns på andra sidan.
Jag lever ett liv där vi då och då har nära möten med andra, vi kan exempelvis vara massage. Nu förstår jag att delar av mitt mindset har varit: ”Nu gäller det att se till att han får det bra. Nu gäller det att se till att hon får det bra.” En del av den hållningen har varit smärtsam, för jag har tänkt att det automatiskt bör vara så att jag är mer avvaktande, att jag inte lyssnar efter min längtan, mina önskningar eller mina behov. Jag försöker se vilka handlingar, vilket agerande, som skapar minst smärta.
Det kan vara vackert att se min man vara nära en annan kvinna. Det kan också vara smärtsamt. Det kan väcka känslor av övergivenhet. Att att inte duga. Av att bli bortvald. Av att bli lämnad. Och ganska ofta hamnar jag i de svåra känslorna. Jag andas, jag agerar, för att göra mötet så lite smärtsamt som möjligt. Försöker hitta en roll som känns bra för mig också, men ändå, där jag ofta ser mig som den tredje.
När delar av mig ser situationen som hotfull, trots att andra delar av mig uppskattar det, vissa delar till och med älskar det, så blir ändå konsekvensen att rädslan knackar på. Det blir som att min hållning: ”Jag är nummer tre” förstärker känslan av att vara utanför.
Och jag kan bli hypermedveten om minsta rörelse i rummet, minsta uttryck för att jag inte riktigt räknas, att jag egentligen inte borde vara med, att njutningen är till för dem och inte för mig. Och den hypermedvetenheten kan också spela mig spratt, den kan övertolka verkligheten, som för att skydda mig från något.
Vid något tillfälle frågar han: Varför utgår du inte från vad du önskar, istället för att fråga vad jag vill?
Den frågan sätter igång en kedjereaktion, där jag kanske ser en rad av mynt, där jag tidigare bara såg ”så här är det”, och nu vänder jag på mynten ett i taget när jag upptäcker dem.
Två mynt har jag identifierat hittills.
- Vi ska möta andra människor.
Ena sidan av myntet, den gamla vanliga:
Jag frågar honom: Vad vill du få ut av det? Det finns både en uppriktigt nyfikenhet en slags underliggande ängslighet i frågan. Vad vill du? Var finns jag i den bilden?
Andra sidan av myntet:
Jag frågar mig: Vad vill jag ha ut av det? Vad längtar jag efter?
Det är en helt annan attityd. Ängslan är borta och här finns mer en ivrighet. Ja, vad skulle jag tycka var kul?
2. Vi ska leka tillsammans med en annan kvinna.
Ena sidan av myntet: Jag håller mig lite avvaktande och tänker att det viktiga är att de två får mötas. Delar av mig tycker att det är jobbigt, jag känner mig lite utanför. Jag riskerar att hamna i en ond spiral, där jag glider allt längre från det som verkligen händer.
(Detta har jag i och för sig lärt mig alltmer att bryta.)
Andra sidan av myntet: Jag kan stå i centrum, jag kan be honom om precis vad jag vill, jag har första tjing på honom. Vad vill jag göra just nu? Vad längtar jag efter? Plötsligt upplever jag att jag har tagit tillbaka makten över mig själv. Jag kan välja att vara där, välja att se mig som viktig, välja att ta för mig (och givetvis ta emot de ja och nej som kan komma).
Det är så intressant när jag ser mönster komma till ytan. Och jag slås av hur jag, än i dag, tycks ha en gammal programmering som säger att andra ska njuta före mig, och att min njutning är mindre viktig än andras.
Och jag ser mig omkring, jag inser att det finns andra som gör tvärtom, som käre mannen, vars default-läge är att tänka: ”Vad vill jag ha, vad längtar jag efter” och går för det. Kanske är det gamla könsrollsmönster som kommer i dagen? Kanske är detta rester av en gammal prägling där män får ta för sig och kvinnor ska stå lite tillbaka?
Hur som helst händer det något i mig, i hela mig, när jag hittar tilliten inom mig, när jag mer tar makten, när jag ser att livet inte handlar om att begränsa eventuella skador eller sår, utan att det också finns en möjlighet att njuta av det, njuta mycket!
CHARLOTTE CRONQUIST är kärlekskrigare
PS: Självklart är detta bara ett litet brottstycke ur min verklighet, men jag tänker ändå att just det här perspektivet kan vara intressant för fler att reflektera över.
Tillhör du dem som oftare gjort som jag? Eller tillhör du dem för vilka det är självklart att ta för sig?
Berätta gärna!
