Ibland kanske tala är guld?

Jag är med i en bokklubb som tillsammans läser ”Kvinnor som slår följe med vargar” av Clarissa Pinkola Estés.

Vi läser ett kapitel i taget och sedan har vi ett två timmar långt zoom-samtal om kapitlet.

Det är så fantastiskt intressant.

Och jag blir påmind om så mycket i livet - och får också en rad nycklar till förståelse av mig själv och andra (kvinnor i första hand).

Jag läste den här boken för första gången för 25 år sedan. Den gången läste jag den på svenska. Nu är jag med i ett engelskspråkigt sammanhang och läser den på nytt, på engelska.

Omläsningar är intressanta. Ibland uppenbarar sig nästan en ny bok. Ibland har boken hunnit dö för mig. Och den här boken blir ännu rikare, ännu mer intressant än den var första gången.

Jag har ju hunnit leva länge, fått massor av erfarenheter som jag kan spegla i boken.

Kvinnor som slår följe med vargar är en samling folksagor, som författaren tolkar från ett främst jungianskt perspektiv. Vad berättar folksagan egentligen? Vad kan vi lära oss om vårt psyke, till exempel. 

Jag har just läst sagan om Vasalisa, som har vissa, men bara vissa, likheter med Askungen. På ett sätt kan man säga att den handlar om att gå från barn till vuxen kvinna. Hur ska vi ta plats i våra liv?

Plötsligt ser jag mig själv som 25-åring. Jag är relativt nygift, jag har en liten bebi. Min man är 12 år äldre än jag och hans 65-åriga mamma har just blivit både änka och pensionär. I samband med pappans död blev sonen delägare i sommarstället. Och där skulle bebin och jag vara tillsammans med svärmor ”för den goda lantluften” medan maken åkte till jobbet i stan. I den miljön skulle jag försöka passa in.

Som jag kämpade för att vara snäll och duktig. Som jag kämpade för att funka i den familjen. Sommar i skärgården alltså. Gemensamt hushåll med svärmor. Även om det var jag som gjorde grovjobbet, var det i praktiken hon som bestämde var skåpet skulle stå.

Det händer ju att söner blir till prinsar eller till något Jesus-liknande. Ungefär så uppfattade jag hennes relation till min man. Och det var svårt för mig som ung kvinna att leva upp till det., alltså för mig att duga som brud till en prins.. Jag kände mig sällan god nog i hennes ögon. Hon var djupt tacksam över att jag gett henne barnbarn, men ibland kokade hon över och för mig hände det alltid överraskande.

Utan förvarning kunde hon skrika att jag var hemsk på något sätt och ibland faktiskt bokstavligen springa till skogs. Maken och jag stod där med gapande munnar. Vad tog det åt henne? Han brukade säga att jag inte behövde bry mig. Men jag blev otroligt ledsen över att bli utskälld på märkliga grunder. Och jag visste inte hur jag skulle hantera det.

Jag tänkte för mig själv att jag skulle ”bestraffa” henne, eller liksom visa hur orättvist hon behandlade mig genom att var äckligt tillmötesgående, nästan fjäskig. När hon hade fått sina utbrott kommenterade jag dem aldrig, jag valde att liksom känna mig överlägsen henne som inte låtsades om hennes elakheter. Och jag hoppades att hon skulle förstå piken.

Det gjorde hon ju inte.

På ytan var det jag som städade mer när hon fått ett utbrott. Hur skulle jag kunna tro att hon skulle uppfatta min tystlåtna ”hämnd”?

Som jag svalde dessa år. Jag svalde och svalde och log. Och så log jag igen.

Med jämna mellanrum pratade jag så klart med maken om detta, men han tyckte att jag bara skulle vifta bort det. Ingen hjälp där alltså.

Nu, när jag läser ”Kvinnor som slår följe med vargar” och kapitlet om Vasalisa så ser jag hur omogen jag var då. Hur jag verkligen kämpade för att bli godkänd, och ofta blev det. Men hela tiden fanns där en frustration och en känsla av att inte duga.

Många gånger funderade jag på att prata med henne om hur det kändes för mig eller till exempel fråga vad hennes utbrott handlade om. Men jag lät bli. Jag var förmodligen livrädd för konsekvenserna av sådana samtal. Och jag minns att när jag lämnade äktenskapet, så kände jag mig ganska stolt över att jag lyckats svälja elakheterna, int tagit konflikten.

Tänk som jag kämpade. Tänk som jag hoppades bli accepterad. Tänk som jag svalde.

Det var som att andra blev viktigare än jag. Hur jag kände mig eller mådde, var inte lika viktigt. Jag undvek konflikterna. Jag bara jobbade hårdare på att vinna något slags kärlek. Jag kanske hoppades att hon någon gång verkligen skulle acceptera mig.

Så här i efterhand vet jag inte ens om hon ”visste” hur hon behandlade mig. Hon kanske var omedveten om det? 

Vad hade jag gjort i dag, månne?

Förmodligen hade jag ställt frågor. Förmodligen hade jag gjort på andra sätt. 

Några år in i äktenskapet lämnade vi Stockholm. Ett bärande skäl för mig var att slippa spendera somrarna med henne. Jag behövde bo långt ifrån henne för att kunna andas fritt. Och sedan, när hon kom och hälsade på oss, så var det mer på mina villkor. Det var skönt.

Men jag hade ännu inte lärt mig att sätta ner foten, även om ”flykten”, hag menar flytten till en annan plats var ett bra sätt att skapa avstånd och få ett liv som var mer mitt, där jag kunde andas friare och där jag långsamt började bli vuxen, på riktigt.

En av de tråkiga sakerna med att tiga och lida, som jag faktiskt gjorde, är att jag började tycka illa om henne. Det var lätt att fokusera på hennes negativa drag. Om jag hade försökt att tala med henne, kanske något hade kunnat förändras? Då kanske jag skulle minnas henne med större glädje än jag gör idag.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer