Konsten att skapa en vardag på bortaplan

Jag tillhör de människor som faktiskt tycker om vardagen.

Jag tycker om att hitta fungerande rutiner.

Jag tycker om att leva vardagsliv med min fästman.

För det är kul, skönt, tryggt - och spännande att skapa vardag långt hemifrån.

Detta är mitt första besök i Fuengirola. Det mesta är nytt. Jag talar inte spanska, men kan hanka mig fram med hjälp av andra språkkunskaper och google. Vi bor i en liten studio med kök och balkong.

När vi anlände var ett av mina första mål att hitta en fungerande matbutik. Så efter första duschen tog vi ett bad i Medelhavet och så gick vi och handlade.

Nu, efter bara några dagar, hittar jag i butiken. Jag känner mig bekväm med att gå längs strandpromenaden. Jag säger Holá till dem jag möter. Jag kan svara på de enklaste av frågor (Vill du ha en kasse, nej tack).

Jag tänker att jag faktiskt gjort det till en skill att snabbt hitta något slags normalitet eller vardaglighet. Det skapar trygghet att veta var affären ligger, vilka öppettider den har, var den enkla tapasrestaurangen ligger, hur man tar sig till flygplatsen (lokaltåg). Det är som att jag ganska snabbt vill känna mig som en semi-local. Att jag vill känna mig hemmavid, fast det är så långt borta.

Förmodligen lärde jag mig det ordentligt det år vi bodde i Frankrike i början av 1990-talet. Vi tog med oss några få saker som fick representera ”hemma” eller ”hemmet” och det räckte för att börja bygga den där vardagligheten. I Frankrike var jag självklart mer ambitiös, ville sätta mig in i dagspolitiken, göra intervjuer på franska, vara en del av lokalsamhället etc. 

Jag kan givetvis älska också det som kan uppfattas som exotiskt och annorlunda. Men det är som att jag behöver en bas i något som känns någorlunda tryggt. En sådan aspekt kan vara att dela resan med en älskad person.

Får en flashback till min ungdom, när jag i 20-åren reste ensam till Grekland flera gånger och var hur otrygg som helst. Jag var ju ett villebråd, sett ur männens synvinkel och hann med att fly ut genom fönster, på balkonger, bakdörrar och springa min väg… (Jag var härligt naiv och klarade mig ur alla situationer utan att utsättas för våld eller ovälkomna sexuella närmanden).

Nåväl.

Här sitter jag och jobbar i Fuengirola. Utsikten är vacker. Ergonomin så där. Men det tar jag gärna. Det är så mycket värt att kunna ta 100 steg och sedan känna Medelhavets vatten mot tårna.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare

Love is the answer