80. När är du arrogant? #charlottepodden
Under en period för drygt tio år sedan, satt jag i en timslång meditation om morgnarna. Jag satt alldeles stilla i mitt gröna rum och tillät mig att vara.
Efteråt gick jag och satt mig vid datorn och började skriva. Jag flödesskrev. Jag tillät allt som ville ut att komma ut. Jag var helt ocensurerad. Så fortsatte jag tills flödet avtog. Det kunde ta allt mellan tio minuter och en halvtimme.
När jag någon månad senare började läsa igenom allt jag skrivet, fann jag nästan en färdig bok, även om det skulle ta ett par år innan jag höll den i handen.
Jag insåg att det jag satt och skrev var mina livserfarenheter. Samtidigt var det en introspektion, ett skärskådande av vem jag är, vem jag blivit och vad som format mig.
Jag såg mina skuggsidor dansa framför mig. Jag mötte skuld och skam. Jag mötte mina lögner och mina svek. Jag mötte mina försvarsmekanismer.
Det blev en väg till läkning, till självacceptans. Att blottlägga skuggorna, var en viktig del. "100% Charlotte - ta ditt inre ledarskap" blev en bok där jag i första delen lyfte fram livsläxorna och bland dem dolde sig mycket av det jag inte ens velat se eller erkänna inför mig själv. Och den andra delen handlar om att ta sitt inre ledarskap, på olika sätt. För mig som växte upp i Janteland var det faktiskt lite lättare att skriva om skuggan än om ljuset.
Nu har åren gått. Och jag lär mig något varje gång jag läser något ur boken, eller reflekterar kring den. För i grund och botten handlar det om att se på sig själv på ett ärligt sätt. När jag gav ut boken var min förhoppning att läsarna skulle kunna spegla sina egna erfarenheter i mina och så ta det där inre ledarskapet.
När jag nu, ett kapitel i taget, och under lång tid, reflekterar kring kapitlen i boken, är det intressant i vilken ordning jag väljer dem. Det är som att ett avsnitt liksom lyses upp och då mediterar jag över det. Vid det här laget har jag tagit mig an 30 av de 52 kapitlen.
Och kanske är det så att just arrogans, som avsnitt 80 handlar om, är något som känns lite extra jobbigt att närma sig - än i dag - för mig. Arrogans är ju något som jag tycker så illa om. Både när den dyker upp hos mig själv - och hos andra.
För mig handlar arrogans om att leva med tanken "Jag är bättre än dem". Förmodligen föddes den i mig under den period under mellanstadiet då jag blev mobbad och utesluten ur flocken. Då var det ibland rätt skönt att känna att det var de som var dumma, och inte jag. Och det gick ganska så lätt att döma andra, utifrån den sårbara position jag själv var i.
Och jag tänker att arrogansen blev en överlevnadsstrategi, en försvarsmekanism för flickan i mig, och jag gissar att den bidrog till att jag slapp känna en del av den smärta det innebar att jag inte fick vara med och leka.
Reflektera gärna över när du dömer andra, medan du lyssnar på det här avsnittet - där jag också läser kapitlet om arrogans i boken "100% Charlotte - ta ditt inre ledarskap.
Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
