När är du Agneta? Om filmen som handlar om din frihet

 

HAR DU MÖTT DIN INRE AGNETA? HAR DU TILLÅTIT HENNE ATT BLOMMA UT? HAR DU FRÅGAT DIG: HOW DO YOU DO, MY LIBIDO?

Jag måste säga det direkt: Jag applåderar varmt Emma Hambergs roman  ”Je m’appelle Agneta”, inte bara det, jag älskade filmen också.

En av de saker jag älskar är att Agneta är jag och de flesta andra jag känner. Någon gång, länge, eller för alltid, har vi varit Agneta. Vi har stannat i våra små liv, vi har inte vågar fråga oss vad vi vill, vad vi älskar, vad vi önskar av livet, utan oroligt undrat: ”Vad ska andra säga om jag visar mig utan censur, om jag visar mitt fria vilda jag?”

Jag kan spegla mig i Agneta, i rädslan att göra fel, sticka ut och samtidigt ha en längtan till något annat, oklart vad. Och jag är också den Agneta som faktiskt gör det, som en dag får nog och väljer sitt eget liv, trots omvärldens skakningar på huvudet. ”Men så kan man väl inte göra, vad skulle andra tänka då?”

Den här berättelsen handlar, för mig, mycket om det oförlösta och ängsliga, livet som handlar om vad ANDRA eventuellt ska tänka, livet som handlar om att passa in i ramen, inte tänka ett liv utanför det fängelse vi skapat för oss själva. 

Det är som att Agneta symboliserar så mycket av det jag strävar emot - en slags frihet att vara jag själv. Och det intressanta är att ingen kan ge mig frihet, jag måste skapa den själv. Jag måste trotsa rädslor, fördomar, idéer, för att göra min värld större.

Je m’appelle Agneta blev först en bästsäljande bok. Nu är den på väg att bli en älskad film. 

Agneta, som är liksom medel-det-mesta, medelålders, medeltjock, medelängslig, medelsnygg och har fått lära sig (påhejad av sin rädde make) att hon är medelmåttig.

Så, strax innan hon fyller 50, när barnen har flyttat hemifrån, jobbet försvinner och maken blivit en dömande hälsofreak, så sätter hon sig på sitt rum och äter brieost och dricker franskt rödvin, medan hon kollar tidningens annonser. Bakom den stängda dörren lever hon ut en mikroskopisk del av sin längtan till Frankrike, och i rusets mod söker hon jobb som aupair hos pojken Einar som bor i en by i Provence.

Det är här äventyret börjar. Det är här Agneta bokstavligen börjar sin väg mot frihet.

Den lille pojken är en grandios, underbar, konstnärlig dement bög som valt friheten (till ett visst pris) och som börjar varje morgon med att fråga hur hans libido mår. Han lever delvis i det förflutna, men blir samtidigt en slags mentor i att leva mer i samklang med sig själv, för Agneta.

Och jag bara älskar det. Det är som att jag vill krama Agneta hårt och tacka henne, för att hon speglar den rädsla som många av oss har, som gör att många av oss aldrig frågar oss hur vårt libido mår.  

Om jag skulle ta och läsa fortsättningen,  ”Au revoir Agneta”, nu.

PS: Eftersom jag själv har en kärleksrelation till det franska och faktiskt bodde i en by i Provence ett år i början av 1990-talet, förstärks känslan av att Agneta väljer något bra och härligt.