Vi minns kvinnorna som dött - vi var alla en del av Heal my Voice Sweden

 EN DAG FÖR SNART 20 ÅR SEDAN TRÄFFADE JAG MARIE EK LIPANOVSKA FÖR FÖRSTA GÅNGEN. Hon bjöd på magisk morgon i anslutning till sitt hem i Limhamn. Där satt vi en grupp kvinnor och lyssnade på hennes vägledda meditationer och mötte djupet i oss själva och i varandra.

Nu träffas vi, elva kvinnor, för att minnas tre av våra systrar. Och det är Marie som är den förenande länken. Under första hälften av 2010-talet var vi alla del av ”Heal my voice”, en slags kvinnorörelse vars syfte var att kvinnors äkta, sårbara röster, ska få höras. Vi skapade antologier, där varje kvinna fick skriva en sann berättelse ur sitt kvinnoliv. En av böckerna hette också ”Frigörande röster”. Under de här åren kom Marie och jag allt närmare varandra, så småningom var jag medredaktör i bokprojekten, jag ledde meditationer och samtal i kvinnogruppen vid hennes sida, och dessutom körde vi en massa webbradio, under rubriker som ”Soul sisters”. Det var verkligen en tid för att läka det feminina i oss, men också med intentionen att sprida läkningen vidare.
Det senaste året har tre av kvinnorna lämnat jordelivet, alla i något slags förtid, känns det som. Alla tre i cancerförlopp, som ibland pågått i decennier, i andra fall som ploppat upp hårt, oväntat och explosivt.
När jag visste att jag skulle vara i Skåne första veckan i juni, tog jag kontakt med Marie, jag önskade att vi kunde minnas kvinnorna tillsammans. Och Marie tog det ett steg till - och bjöd in samtliga kvinnor som varit med. Av oss blev det alltså elva som hade möjligheten att ses en ljuvlig eftermiddag i Bunkeflostrand.
Heal my voice startades av Andrea Hylén, amerikan med delvis svenska rötter. Hon såg ett behov, nämligen att kvinnors röst behöver bli hörda och själv medveten om att det kan vara läkande i sig, att formulera sin berättelse, eller sina berättelser i bokform - något som jag personligen är djupt medveten om genom mitt eget skrivande. Andrea och Marie träffades och en gnista tändes, som så småningom ledde till att Marie startade Heal my voice Sweden. I varje antologi var vi ett tjugotal medförfattare. Här fanns allt från de som var djupt osäkra på sitt språk, eller på sitt skrivande, till vana skribenter. Vi möttes, mest digitalt, och lät våra berättelser växa fram, medan kvinnorna i gruppen blev coachade i sitt skrivande. Eftersom jag parallellt arbetade som redaktör, blev det naturligt att jag, efter hand också bidrog i redaktörsarbetet och därför har följt texter gå från trevande utkast till färdiga manus. Jag har fått se så mycket kvinnoliv på detta sätt, så många berättelser om det som berört kvinnorna, här finns allt från djupaste sorg, till största glädje samlat.
Och så flög Carin i väg, så flög Susanne i väg, så flög Carina iväg - och där sitter vi samlade för att minnas dem.

För mig, som lämnade Malmö för snart 12 år sedan, blir detta kanske extra starkt. Mitt liv har så radikalt förändrats sedan då. Och när jag sitter som en av kvinnorna så kommer mina år i Malmö och mina år i olika kvinnogrupper upp till ytan. Plötsligt är de där, mina gudinnegrupper, mina kvinnogrupper, mitt deltagande i Maries meditationsgrupper, alla våra påhitt i kvinnogrupperna, utflykter ut i naturen, mastermindgrupper… och mycket mer. När vi börjar berättar minnen av våra känna bortgångna kommer så många olika berättelser fram. Jag ser trådar som löper mellan kvinnor som jag inte kände till. Jag ser olika mötespunkter, olika sammanträffanden, djupa vänskaper, och det känns som att vi var och en är med och spinner vävar mellan oss, som i dag blivit så intrikata att det kan vara svårt att riktigt veta vem som gett vad till vem.
Det finns en slags innerlighet i att mötas och kärleksfullt minnas. Det var vackert att se tårar som flöddade när minnen poppade upp, det var som att jag såg att banden mellan oss finns kvar, även om de blivit mer uttänjda i dag och jag tänker att min skapelse ”Kvinnorummet”, som mycket få har hittat till, är något slags uttryck för en fortsättning på det kvinnoarbete jag startade där på 00-talet. Det blir också en påminnelse om att det är viktigt både att vara här och nu, att minnas och att ha förmågan att se framåt.
Vissa av dessa vänskaper har, självklart, blivit djupare än andra. Och jag tror att för många av oss kommer den att vara livet ut, även om vi sällan träffas fysiskt.
Jag är så tacksam för allt detta och för kvinnokraften i oss. Aho!
#healmyvoice #healmyvoicesweden #kvinnogemenskap #bokprojekt #läkning

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer