charlotterudenstam

Konsten att vara människa

I torsdags kväll satt jag i Johanneskyrkan och tittade på dokumentärfilmen Konsten att vara människa av Helene Granqvist och Hampus Linder...


I torsdags kväll satt jag i Johanneskyrkan och tittade på dokumentärfilmen Konsten att vara människa av Helene Granqvist och Hampus Linder tillsammans med 200 andra. Först av allt: Se den!

Det var mitt första besök i kyrkan, som ligger bakom Triangeln i Malmö. En minst sagt pampig jugendkyrka, där det var lätt att känna mig liten som människa. 26 meter upp till taket, de traditionella träbänkarna och känslan av att mer än tusen människor samtidigt skulle kunna söka skydd här.
Och nu förenades världen med det andliga och blev ett. Rummet gick det liksom inte att bortse ifrån, när jag tittade på duken som stod framför koret. Viss oro kände jag över akustiken. Skulle jag uppfatta vad som sades på filmen. Min oro stärktes när Helene och kyrkoherden Per Lidbeck inledde med några ord. Orden liksom studsade mot väggarna. Jag insåg att för mig gällde det att bara vara, att andas, känna närvaron med människorna omkring mig, budskapet i filmen, med rummet och inte oroa mig för hur många av orden jag faktiskt skulle uppfatta. Jag skulle få ta emot något och detta något skulle det vara meningen att jag skulle ta emot. What to do om bilderna skulle ta över framför orden? Och det kanske är det som är meningen med film?
Så här skriver filmbolaget i pressreleasen:

I filmen “Konsten att vara människa” följer vi Martin och Susanne i deras liv ackompanjerade av en kyrkokör som framför “La Crimosa” - Mozarts dödsmässa.
Professor Håkan Hydén från Lunds universitet, som forskar runt normer och samhällsförändring, reflekterar över människan, hennes förhållande till sig själv, samhällssystemet, naturen och evigheten.
Detta gör han tillsammans med professor Patrik Gran från “Rehabiliterande trädgårdar” på SLU Alnarp.
“Konsten att vara människa” är filmen som går in i den stora frågan och uppehåller sig där men försöker inte för en sekund söka svaret. Snarare uppmanar filmen till närvaro i det stora obegripliga vi alla delar. Konsten att vara människa.

Konsten att vara människa berörde mig djupt. Bilderna, orden, berättandet, det meditativa tempot, naturen, det mänskliga, varandet i filmen. Och de flesta av orden uppfattade jag trots allt, även om Johanneskyrkans akustik kanske passar bättre för en storslagen kör?

Jag ser en film som öppnar för egna tolkningar och reflektioner. Som öppnar för det som finns inuti betraktaren. Som inte tvingar någon att förhålla sig på något visst sätt. En film som gjorde att Alexander och jag direkt efteråt sa: Den här filmen borde visas för alla som börjar en inre resa, som börjar söka sig själv.

Det finns en scen i filmen där Susanne Brannebo berättar hur hennes man Robert en lördag morgon frågar henne: Vad vill du göra i dag? Och hur hon tycker att frågan är så fel ställd, för det finns ingen tid för henne att välja. Hon måste ju diska, tvätta, städa, laga mat etc. Det var som att en så till synes enkel fråga öppnade för det stora och ofattbara: Vilka val kan jag göra? Kan jag välja? Måste jag följa alla regler? Vems regler är det? Vad vill jag med mitt liv? Hur ska jag förhålla mig till mig själv och min omgivning.

På ett plan är filmen – för mig – en uppgörelse med det regelstyrda samhälle vi lever i. Ett samhälle som får symboliseras av två parkeringsvakter, (Martin och Lars) vars jobb ju verkligen är att se till att vi efterlever de regler som är oss pålagda. Två män som tillhör en bespottad grupp i samhället. Det är i mötet med parkeringsvakten som inte så få tar ut sin frustration på systemet. Trots att det verkligen bara är att skjuta på pianisten. Två män som påverkas av sitt jobb på helt olika sätt.

Och så är där då forskarrösterna som står för samhällsdiskussionen och på sina sätt öppnar för reflektion.
Till det kommer den starktaste berättelsen i filmen. Den om en familj mitt i livet. En familj som livet drabbar. Filmen väjer inte för att skildra det svåra och göra det utan smetig sentimentalitet.
Det finns fler dimensioner i den här filmen. Jag kände mig starkt berörd efteråt. Känner mig fortfarande berörd. Jag känner hur viktigt det är att leva mitt liv. Att följa min röst. Att vara. Jag gissar att den hos andra berör andra strängar. Vilka de än månde vara är det en film jag varmt rekommenderar. Se den. Den visas i SVT i morgon kl 20.00.
En sista reflektion från min sida: Ett ypperligt bevis på att den här filmen är möjlig att se på väldigt olika sätt fick jag när jag läste Sydsvenskan igår. Det var så att jag undrade om reportern och jag hade sett samma film.


Related

film 4090945091547184251

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item