charlotterudenstam

All we need is love - JAAA!

All we need is love . Så sant som det är sagt. För visst är det så, alla behöver vi kärlek och allt vi behöver är kärlek, både till oss sj...



All we need is love. Så sant som det är sagt. För visst är det så, alla behöver vi kärlek och allt vi behöver är kärlek, både till oss själva och till andra, att både få och att ge. Och nu har vi sett pjäsen… och den var så fantastiskt bra. Gå och se den. Rekommenderas varmt.

Jag går inte så där jätteofta på teater, har liksom kommit ur vanan. Men häromåret gick vi på nästan alla Institutets föreställningar på temat Roms uppgång och fall. Teater, performance… vad vet jag hur jag ska definiera det projektet. Där kände vi som publik i hög grad medskapande och flera gånger frågade jag mig efteråt vad jag varit med om. Kunde känna mig rätt konfunderad. Kunde konstatera att jag ibland haft lite skoj. Jag ville förstå vad de faktiskt ville säga, men det var för subtilt för mig. Uppenbarligen.
Så gick jag på ett nätverket Göranmöte med Petra Brylander, teaterchef på Malmö Stadsteater och blev tänd på teater igen. Jag gillade hennes tänk, hennes entusiasm, hennes vilja, hennes… utstrålning.
Efteråt gick jag och såg Carmen på Intiman. Det var en alldeles ny Carmen jag mötte (har sett den som opera, kan storyn någorlunda) och här var det flera av alla. Sex Carmen. Sex människor i Carmen-kjolar. En blandning av män och kvinnor. Och jag gillade det. Jag gillade greppet. Dansen. Sången. Jag var med. Det fanns ett engagemang och jag tänkte att jag ville se mer. Och jag lade märke till vad Petra Brylander sa om prispolitiken, att Stadsteatern ska vara till för oss Malmöbor och därför inte alltfår dyra biljetter. Så lade jag märke till att det faktiskt var överkomligt. Under 200 kr biljetten.


Så häromveckan slog det mig att vår vän Göran Dyrssen snart skulle ha premiär och att pjäsen han skulle spela i hette All we need is love. Jag brydde mig inte om att läsa något om pjäsen, jag bara köpt två biljetter på nätet.

Efteråt läste jag lite. En pjäs som handlar om sex homosexuella män och som bygger på autentiska intervjuer med homosexuella killar, män och gubbar i Malmö av Klas Abrahamsson, Ronny Danielsson och Roger Lybeck i nära samarbete med ensemblen.

Vi var bortresta under premiärhelgen, så jag hade inte sett minsta recension när Alexander och jag klev in på Intiman i fredags. Jag hade inga förväntningar alls. Jag var lite trött efter en mycket hård och intensiv arbetsdag. Var lite orolig att jag skulle somna där inne på teatern.
Och så rycks jag med, nästan direkt. Jag ser den teaterföreställning som berört mig mest på jag vet inte när. På mycket, mycket länge. De sex männen tar sig innanför huden på mig. Deras berättelser känns så äkta. Där finns djupt allvar, där finns förälskelse, där finns det omgivande samhällets fördomar och förutfattade meningar om bögar, där finns bögskräcken, men också förälskelsen, kärleken, längtan. Där finns den som vill outa inför hela världen men som har svårt att våga, där är killen från Bagdad som hoppas få leva ut hemma i Sverige… men hamnar i ett trängre Bagdad än där hemma… Där finns 40-talisten som minns hur det var när homosexualitet var förbjudet i England på 1960-talet, där finns den heterosexuella revisorn och tonårspappan som plötsligt blir djupt förälskad i en ung man… Där finns liksom alla sorter.
All we need is love håller mig vaken. Det finns ingen chans att slumra till. Jag blir allt vaknare, allt alertare. Och det är inte bara själva handlingen som engagerar mig, det handlar också om sång och dansnumren som är insprängda och som skruvar stämningen ett eller flera snäpp till. Det är så skönt att få skratta med, så skönt att fundera var jag befinner mig bland alla de personerna på scenen möter.
Jag tänker på pudelpappan som möter grannar som säger: Så skönt för er att det finns två andra bögpar på gatan, så att det finns några fler som ni… men vad är det som säger att man gillar varandra bara för att man har samma sexuella preferenser. Gillar du, gillar jag, alla grannar?

Det absolut roligaste numret är en transdans, med Lindy Larsson som helt fantastisk transvestit – bara det numret är värt en omväg till Intiman.
Trots att en av skådespelarna hade en dålig dag och bad om text 5-10 ggr (så mycket har jag aldrig varit med om att en sufflör fått hjälpa till) så var det fantastiskt. Det förtog på intet sätt pjäsen (gillade scenografin också).
Det var så mycket som också var så vackert. Som när två män dansar nakna med en duschvägg mellan sig, en förälskad, kåt dans… och där männens allra heligaste ändå undviks att blottas… Kommer att tänka på ännu en scen, där samtliga män berättar om sina försök med tjejer… å dessa försök att vara ”normal”.
Som jag ser det ställer All we need is love universella frågor om kärlek, om acceptans, om rädsla … om livet. Och alla – inte minst skolungdomar – borde bänka sig på Intiman. Flera gånger under föreställningen utbröt spontana applåder och glada visslingar och efteråt fick ensemblen stående ovationer. Så underbart att vara med i det rummet. Teater när det är som bäst.
Tack!

Related

teater 9021359043118108198

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item