charlotterudenstam

Orden flödar.

Vid tiden det begav sig. Jag måste återkomma till gårdagens blogginlägg , det där om att känna avundsjuka, men sakna missunnsamhet. Fö...

Vid tiden det begav sig.


Jag måste återkomma till gårdagens blogginlägg, det där om att känna avundsjuka, men sakna missunnsamhet.

För när jag hörde kvinnan som skrivit i flöde i tre dagar och strax kan titulera sig författare hos ett av de stora förlagen väcktes ett minne i mig.

Jag gjorde samma sak för en rad år sedan. Men jag visade aldrig texten för vare sig förlag eller vänner. Och jag tror att mina drivkrafter att skriva var delvis andra än hennes.

Det är märkligt vilka kedjereaktioner saker och ting kan skapa. Jag lyssnar på en kvinna som berättar om sitt skrivflöde, hon skrev om sin skilsmässa och hur hon till slut kom hel ur den processen, om jag fattade det rätt.
Efter en stund steg minnet av hur jag, en helg för så där nio år sedan, kände mig totalt tillintetgjord av en man och bestämde mig för att beskriva mitt liv för honom. I tre dagar skrev jag frenetiskt. Jag ville visa honom att det är osjyst att slänga en människa på soptippen, att behandla något som en leksak, ett objekt.
Jag skrev för att visa att jag var en människa, en kvinna med ett liv, med känslor och med en historia. Orden sprutade i mig. Jag var nog galet arg och kränkt då – och jag har lärt mig väldigt mycket sedan dess.
Jag skickade manuset till honom sedan, han läste det knappt, det uppfyllde inte det syftet. Däremot är det en tidsmarkör. Det visar var jag befann mig då, hur vilsen jag var då, något år efter min egen skilsmässa. Jag var ensam, men uppfattade mig inte som stark, och en stark nätförälselse till en gift man (ja, det var den sortens historia) fick mig att djupdyka – och förlöste min kreativitet.
När jag kom hem från Stockholm i söndags tänkte jag inte så mycket på det. Jag var trött efter resan. Men på måndag eftermiddag, däremot, när jag gjort mina åtaganden började jag leta efter manuset. Det fanns i flera versioner och alla skrivna för länge länge sedan.
Jag började läsa. Och så föddes tanken att bearbeta det. Så nu har jag suttit all ledig tid i två dagar och stuvat om och lagt till. Jag vet inte om berättelsen, som jag kallar Skärvor av Luna, någonsin kommer att läsas av någon mer än av mig och ett par andra personer. Det är nog oväsentligt. Det viktiga för mig var att känna det där flödet igen, orden bara rann ur tangenterna. Jag kunde minnas hur sökande jag var, hur svarslös jag var och hur lättmanipulerad jag var. Jag blev förförd av en mans vackra ord och förförde också honom med mina ord. Men jag ville inte förstå att han bara lekte, att allt var ett dröm, medan jag lät honom leka med mitt liv.
Å, så mycket jag lärt mig sedan dess. Det jag känner tacksamhet för är att han, på ett hårdhänt och handgripligt sätt lärde mig att jag inte är en andra kvinna. Älskarinna – no, more. Skönt att veta. Och det finns också tacksamhet för att min kreativitet började flöda där och då – den har lett till en massa annat skrivande för skrivbordslådan – skrivande som varit och är en del av min process att förstå och acceptera mig själv.
By the way. Så här börjar berättelsen:

Det var de här skärvorna jag hittade. Jag visste inte riktigt vad jag skulle göra med dem. Och jag visste inte riktigt vem Luna var. Men papperslapparna och datoranteckningarna gjorde mig nyfiken. Jag kunde inte släppa henne. Varför valde hon att falla? Varför såg hon sig som en vas som slagits i bitar eller som ett foto som hade rivits itu?
Kanske har hon en styrka som jag missar? Jag vet inte. Jag är ingen domare, ingen åklagare, ingen advokat. Jag är bara sammanställaren. Det är jag som har försökt att samla ihop skärvorna. Du, eller möjligtvis Luna, om hon fortfarande finns, är den som kan fälla avgörandet.

Men jag tror att det började med ett intermezzo. Att någon trängde sig på henne genom cyberrymden och att hon var ensam och törstade efter kontakt. Hon slukade betet med hull och hår. Sådana kan de vara, de ensamstående, kärlekstörstande kvinnorna, särskilt veckorna då barnen är med papporna.
Eller också började det långt tidigare, kanske redan när hon föddes. Känner du Luna får du faktiskt fråga henne.


Related

skriva 8449089827461050677

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item