Avundsjuka behöver inte vara missunnsamhet

Avundsjuk och missunnsam?

Då och då berättar någon något för mig som får mig att utbrista:

– Nu blev jag alldeles grön.

Jag känner alltså avundsjuka. Jag skulle också vilja ha det som dem. Men i denna avundsjuka saknas spår av missunnsamhet. Jag tycker verkligen att det är roligt när det går bra för mina vänner.

Det är så lätt att skuldbelägga avundsjuka och betrakta det som något dåligt. Ibland kanske det kan vara lite tvärtom. Att den kan fungera som en sporre. Alltså, någon lyckas med något som jag själv skulle vilja lyckas med, jag känner avundsjuka, men samtidigt blir jag så himla glad för den här personens skull.

Senast det hände mig var i lördags. Vi var något dussin personer som gick på kursledarkurs hos Johan Ekenberg, ni vet han med Sex en motorväg till Gud.

Då är det en av deltagarna som berättar att hon kommit i skrivflöde och på tre dagar skrivit mer än hundra sidor text, som hon sedan skickade vidare till några kompisar som skrek: Det är en bok! Och hon skickade materialet till ett förlag som två (!) dagar senare ringde upp henne och sa: Vi vill ha den och ge ut den redan i vår.

Och jag hann tänka på hur jag fått arbeta med mitt kärleksbarn Ingen skam i kroppen och hur jag sakta men säkert säljer exemplar efter exemplar. Än så länge är boken verkligen ingen dussinvara och jag har rört vid varje bok jag säljer. Långsamhetens lov, typ.

Och det är klart att jag blev helt grön. Inte bara i ansiktet, utan också i hela kroppen. Tänk om det kunde vara så lätt för mig…

Och så roligt för henne! Så himla roligt för henne.

Minns en gång för hundra år sedan, jag läste Marianne Fredrikssons ”Den som vandrar om natten” och började gråta för att den var så skönt skriven. Och jag grät för att jag aldrig skulle kunna skriva så, för att det var så oerhört vackert språk, för att hon så uppenbart hade gåvan. Och jag älskade varje rad av den.

Så missunnsam är jag väldigt sällan.

Jag är inte ensam om att känna avundsjuka. Långt ifrån. Hoppas också att det är många med mig som inte kopplar ihop avundsjukan med den trista missunnsamheten. För för mig blir ju avundsjukan lite av en sporre… kan någon jag känner, så kan väl jag också…

Läser i Suntliv.nu om att avundsjuka är vanligt på jobbet. Och att den visar sitt fula tryne när någon av arbetskamraterna blir befordad. Och här ser jag en koppling också till självkänslan…

Citerar lite ur den artikeln:

Att det kan gå så långt beror på att avund till stor del handlar om självkänsla. Man känner sig mindre värd än den som får något, oavsett om det är högre lön, en befordran eller uppskattande kommentarer från chefen. I den avundsjukes ögon bekräftas den andras högre värde.

– Vår självkänsla är en av de aspekter av oss själva som vi försvarar allra mest.

Att försöka säga att den andra kanske förtjänade sin nya position eller högre lön kan ofta leda till mer ilska eller mer sorg, säger forskaren Nina Korvela.

Grön? Tveklöst. Missunnsam? Knappast.

Läs gärna hela artikeln och reflektera över din egen avundsjuka. Och handen på hjärtat: I vilka situationer unnar du inte andra framgång?