Mansförtryck och kvinnovälde: Var kommer ilskan ifrån?

Jag undrar varför somliga män ser rött när de ser ordet feminism?

Har de någon gång känt sig kränkta eller påhoppade av feminister?

Eller är de trötta på att kvinnor klivit fram och tagit större plats än tidigare?

Alltså: Vad är det som gör att en person orkar skriva en hatbok riktad mot feminister?

Per Ström har skrivit en bok som heter ”Mansförtryck och kvinnovälde”(2007) (som jag bara har bläddrat i, du kan ladda ner den här) som Sigge Eklund kommenterade för några dagar sedan på Aftonbladets debattsida.

Det känns inte nödvändigt för mig att läsa hela boken för att kommentera debatten.

Sigge Eklund har, skriver han, följt debatten noga, han har läst vad Pär Ström har skrivit och framförallt har han läst boken.

Eklund skriver:

”Den (boken) visar sig dock utgöras av samma typ av abstraktioner som hans artiklar. På 194 sidor beskrivs ”feministernas” hatfyllda natur, men inte ett ord om hur han gått till väga för att kartlägga denna natur. Fortfarande inga konkreta hänvisningar till artiklar eller uttalanden (förutom ett stort antal till den klassiska ”Män är djur”-repliken från tv-dokumentären ”Könskriget” 2005).

Jag letar vidare på hans blogg, men utan framgång. Bara nya hänvisningar till ”feminister”, utan att redogöra för om han menar särartsfeminister, likhetsfeminister, ¬anarkafeminister, ¬liberalfeminister, ¬radikalfeminister, socialistiska¬ ¬feminister, ¬queerfeminister, eller vardagsfeminister.

Då kollar jag Fi:s webbsida, för att se om de uttrycker sig på det aggressiva sätt som Pär Ström påstår. Jag läser ett antal feministbloggar. Jag lusläser ariklarna på ROKS webbsida. För att vara på den säkra sidan alltså.

Till slut ger jag upp, och konstaterar att jag inte hittar en enda text, inte en enda mening, som bekräftar hans bild av den manshatande feministen.”

Och det jag funderar på är vad som gör att Pär Ström är så arg på de kvinnor som han kallar feminister. Vad har de gjort honom? En hint får jag när jag läser i kapitlet ”Jag anklagar”:

Jag anklagar feminismen för att kraftigt överdriva de svårigheter 

och problem som kvinnor drabbas av för att de är kvinnor.

Jag anklagar feminismen för att systematiskt förtiga eller 

förneka de flesta av de förmåner som kvinnor har för att de är kvinnor.

Jag anklagar feminismen för att i stort sett helt blunda 

för de svårigheter och problem som män drabbas av för att de är män.

Jag anklagar feminismen för att bedriva könskrig syftande 

till att främja den egna gruppen (alltså kvinnorna)under 

den falska förespeglingen att främja jämställdhet.

Jag anklagar feminismen för att ha tagit sig monopol 

på att definiera begreppet jämställdhet, och då gjort det på fel sätt.

(Det finns fler anklagelser än dessa, jag nöjde mig med de fem första).

Och visst, det finns områden där det kan synas vara en fördel att vara kvinna. Det är exmeplvis lättare för en kvinna att få vårdnaden om ett barn när föräldrar separerar. Men frågan är om det går att ”skyllas” på feminismen. Det handlar väl snarare om att domstolar dömer traditionellt. Det var länge ”självklart” att det var kvinnan som var den ”viktigaste” vårdnadshavaren (samtidigt som hon fick ta hela ansvaret om hon ”hamnade i olycka” etc) och fortfarande lever det tänkesättet kvar. Men var det lättare för män att få vårdnaden på 1940-1980-tal ”före feminismens tid”? Tror inte det.

I min familj var det en vårdnadstvist på 1940-talet där mannen var chanslös. På 1960-talet fick en man i familjen rådet: ”Om du skiljer dig kommer du inte få dina barn”. Så det känns lite lättköpt med just det argumentet.

I går fikade jag med genusvetaren Eva-Christin Arkenlund, som valt att forska om män och manlighet – och som alltså kan väldigt mycket om män.

Vi kom in på debattartikeln i Aftonbladet. Och det var intressant att höra en sann akademikers infallsvinkel – nämligen att Pär Ströms texter (hon har erfarenheter av honom sedan tidigare) brukar sakna vetenskapliga belägg.

Alltså, vem som helst får ju tycka vad som helst. Det är helt okej att gilla eller till och med hata feminister… eller att ogilla själva kvinnokönet. Det jag vänder mig emot är när någon TYCKER något och försöker göra det till sanningar. Det är en väldig skillnad på åsikter och något som har något slags vetenskaplig grund, eller att det åtminstone finns fakta som stödjer påståenden.

Och det är väl där jag undrar en del igen. Vad får en person att bli så arg? Vad handlar det om egentligen? Kanske Per Ström (och andra arga människor) helt enkelt behöver en kram och att någon tittar dem djupt i ögonen och säger: Jag ser dig, du är okej precis som du är.

Peace love and understanding.

PS: Sonja gör en snygg vinkling på ämnet... hon antar att Pär Ström i själva verket är feminist. Sånt gillar jag!