charlotterudenstam

Alexander, vill du gifta dig med mig? (Igen)

Jag tittar på dig, Alexander och ser dig igen.  Det är som att jag under en period varit lite blind.  Så jag undrar om du vill gifta d...





Jag tittar på dig, Alexander och ser dig igen. 
Det är som att jag under en period varit lite blind. 
Så jag undrar om du vill gifta dig med mig igen? 


 Ja, jag vet, vi är redan gifta. 
Det går liksom inte att göra så. 
Jag skriver det här ändå, som ett sätt att visa min kärlek till dig. 
Som ett sätt att manifestera den. 
Göra den synlig. 


När jag var ute och cyklade i dag och kände höstvinden smeka mina kinder kände jag hur det spritter i mitt hjärta. 
Jag insåg att jag är nykär, nyförälskad i dig. 
Plötsligt är du så tydlig för mig. 
Min känsla så tydlig. 
Tvivlen undanröjda. 


Häromdagen grälade vi så stickor och strån rök. Orsaken var den banalaste av banala. Vi kom att skrika till varandra om en datormus. Det var väl egentligen inte musen det handlade om. Det var kanske något slags frustration som vi båda kände. Som gjorde att vi båda förvandlades till små barn i sandlådan. 


Mitt lilla barn tänkte att, nä, nu räcker det. 
Att nu får det vara nog. 
Nu ska jag klara mej ensam. 
Arg och lite ledsen gick jag och la mej. 
Jag hade känslan av att det var över nu. 


Så på morgonen låg vi där bredvid varandra i sängen. 
Ilskan var inte kvar. 
Det vilade ett moln av ledsenhet runt oss, i oss. 
I alla fall kändes det så för mej. 
Och jag säger någonting i stil med att ”Det var ju trist att det skulle sluta så här.” 
Och du frågar vad jag menar. 
Och jag säger ”Att vi ska skiljas på grund av en datormus.” 


Du är tyst ett tag och konstaterar sedan att jag hade ställt flera frågor till dej kvällen innan. Frågor av typen: ”Vad vill du ha mej till? Varför är du tillsammans med mej?”


 – Det verkar som att du tänker mycket på skilsmässa, att det är dej det handlar om, säger du. 


Jag är tyst en stund. Inser att det du säger är sant. 
Jag har tänkt en hel del på det på sista tiden. 
Så jag säger: 
– Det är alldeles sant. 


Så blir det tyst en lång stund. 
Det är stilla i rummet. 
Vi ligger sida vid sida i det röda rummet. 
Våra långsidor rör vid varandra. 
Vi är nära varandra, men ändå väldigt långt borta.
Jag är i mitt mörker och min sorg. 
Vi gråter båda stilla. Åtminstone gråter jag och tror att du gråter också. 


Och jag hinner tänka att det inte var riktigt så här jag ville att det skulle bli. Jag vill inte ge upp nu. Vi har ju så mycket bra tillsammans. 


Så börjar vi tala. 
Vi talar i så där två timmar. 
Vi kommer närmare och närmare varandra. 


Och när vi stiger upp ur sängen så är det som ett gift par. Vi har hittat tillbaka. 


Nu har det gått några dagar. Mitt hjärta klappar fortare och känns varmare när jag ser på dej. Det var ett tag sedan det var så. 
Och det är så skönt att känna den känslan. 
För det betyder att jag kan se dej… och se mej.


Jag inser att jag under en period har valt att se ditt mörker istället för ditt ljus. 
Jag har valt att fokusera det som känns jobbigt med dej, istället för kärleken i dej. 
Jag har med andra ord valt att projicera mitt eget mörker, min egen ångest och min egen rädsla för kärlek på dej. 
Jag har utsett dej till syndabock. 
Mitt arga lilla barn har fått styra mej. 
Mitt arga lilla barn som inte känner sej sedd ordentligt, 
mitt arga lilla barn som vill ha så mycket kärlek har kommit emellan mej och kärleken till dej. 


 Alexander, jag är fortfarande rädd för kärlek. 
Jag har fortfarande svårt att ta emot kärlek. 
Jag har fortfarande svårt att ta in att du älskar mej. 


Ibland är det lättare att välja att se de tecken som eventuellt skulle kunna tolkas som kärleksbrist från din sida och sedan förstora upp dem. 
Göra dem jättestora. 
Fokusera dem. 


Alexander, jag har aldrig tvivlat på min kärlek till dej. 
Jag har bara tvivlat på att du verkligen älskar mej. 
För att jag är så rädd. 
För att jag fortfarande, märkligt nog, är så ovan vid att låta mej älskas, ta emot kärlek, ta emot gåvorna som kommer emot mej. 


Alexander, tack för att du finns. 
Tack för att du fortsätter att ge mej kärlek. 
Tack för att jag, tillsammans med dej, får lära mej mer om kärlek, mer om min egen rädsla, mer om min sårbarhet, mer om de spel jag spelar när jag är rädd. 


 Alexander jag älskar dej <3 Jag vill fortsätta utforska kärlekslandet med dej. Kom ta min hand, så drar vi in i kärlekslandet och leker, leker, leker.

Related

sårbarhet 7785473739108080592

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Wow Charlotte! Du är verkligen helt fantastisk! Öppen och sårbar och otroligt kärleksfull.
    Vackra fina underbara du, tack för att du finns och för att du delar med dig <3

    SvaraRadera
  2. Charlotte Rudenstam4 oktober 2011 15:32

    Å tack, nu rodnar jag lite. Blir lite blyg. Kram

    SvaraRadera
  3. Så modig du er, Charlotte, som eksponerer deg slik! Tusen takk, du er et forbilde.

    SvaraRadera
  4. Takk for din sårbarhet og ditt mot. 
    Er det ikke vakkert, igjen å få se hva hjertet bærer ?
    gleder meg med dere. :-)
    kjenner meg selv så igjen. 
    Klem, Mette. 

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item