charlotterudenstam

Adventsboken: 1. Gråskala

Vägen till JA, del 1 Jag går omkring i mitt Pompeji, bland ruiner Jag traskar runt i resterna utav vårt liv Olle Adolphson Tr...

Vägen till JA, del 1


Jag går omkring i mitt Pompeji, bland ruiner
Jag traskar runt i resterna utav vårt liv
Olle Adolphson Trubbel 

På ytan är allt precis som det ska vara, eller möjligen ännu bättre. Alla barnen mår bra, jag får in mer jobb än någonsin tidigare, det går bra för barnen i skolan, vi bor i ett stort hus, vi är en lyckad familj. Vi har hållit ihop i mer än femton år och av omgivningen betraktas vi som en mönsterfamilj.
Men jag är död på insidan.
När jag går ut i den fantastiska trädgården, som jag återskapat från totalt förfall, som jag verkligen pysslat om, inser jag att färgerna har försvunnit. Jag ser den i svart-vitt. Det är svårt att se det brandgula i dagliljorna eller det röda i rosorna. Jag ser stockrosorna, jag ser humlorna som surrar ut och in ur dess många blommor. Jag noterar att livet pågår runt mig. Men inne i mig är det en slags kyla. Det är som att mitt hjärta har kallnat och att det nästan bara börjar slå när jag har barnen i närheten. 
Andra ser det nog inte så tydligt, men det är som att mina rörelser är rätt mekaniska. Jag tar fram sekatören och börjar fixa i rosenrabatten. Då hör jag, kanske för första gången, en röst som säger: ”Vad du är dum, vad du är korkad, vad du är knäpp. Idiot. Idiot. Idiot”.
Jag inser att den där rösten har funnits där i hela mitt livet, men att jag aldrig tidigare särskilt den från mig själv. Jag stannar upp mitt i rörelsen och säger: ”Var tyst, jag tänker inte lyssna på dig.”
Jag står som förlamad med sekatören i handen. Kanske faller det en tår, men troligen inte. Jag ser nog mer ut som en stenstod. Insikten går in i mig. Jag har tillåtit den där rösten att trycka ner mig i åratal. Jag har tillåtit att den har kallat mig för idiot hur länge som helst. Jag har trott att den har sagt sanningen. Det är på en och samma gång ångestladdat och befriande. Jag inser att jag nu har en möjlighet att själv välja. Att ta ställning till vad rösten vill att jag ska göra.
Men vad ska jag göra, annat än att be rösten att vara tyst?



Nästa avsnitt: Om du ska överleva måste du börja känna.


PS: Om du vill se en film om färger som återvänder, se Välkommen till Pleasantville

Related

ångest 8408264817516537357

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item