charlotterudenstam

Adventsboken 18: Insikten som smärtar

Vägen till JA, del 18 If you change the way you look at things, the things you look at change. Wayne Dyer J...


Vägen till JA, del 18

If you change the way you look at things, the things you look at change.




Jag vet inte vart arbetet med mig själv kommer att leda mig. 
Den stora frågan för mig på Therapist training har varit: Min väg. Att jag ska har rätt att vara jag. Det kommer fram en önskan om att bara får vara. En önskan om att kärlek inte är villkorad. 
Många gånger under träningens lopp har jag sett det som att andra sak bekräfta mitt varande. Jag har velat få andras bekräftelse på att jag är okej som jag är.
Jag har vågat känna de svek och de kränkningar jag varit med om - men inte allt. Inte alls allt.
Alexander och jag åker till Italien för att gå en träning med Devapath. Det handlar om andning och medvetna relationer.
I en session sitter jag mitt emot Giten, en amerikan med rötterna i Ukraina. Vi ska dela med oss till varandra om vårt förhållande till sexualitet. Vad vi längtar efter, vad vi varit med om, vad som känns som hemligt eller förbjudet att tala om.
När det är min tur och jag tittar Giten i ögonen så hör jag mig själv säga: 
– Min första sexuella erfarenhet var en våldtäkt.
Jag säger det helt lugnt, i normal samtalston, det kommer ut liksom som i en bisats. Jag blir väldigt förvånad. Jag hade ingen aning om att jag skulle säga det och jag hade till detta ögonblick inte varit medveten om att det var vad som hände för så länge sedan när jag var 15 år och den unge mannen sa: Jag ska göra dig med barn.

Det var så otroligt märkligt det där, att mitt undermedvetna läckte ut en sanning som jag dolt till och med inför mig själv.

Efteråt känner jag hur ilskan tar mig. 
Jag berättar för Alexander i en paus. 
Och för första gången vågar jag bli verkligt arg på den där killen. 
I nästa meditation handlar allt bara om honom och min ilska. 
Jag går ilsket runt, runt, runt. 
Det känns som att jag ska explodera.

Efteråt har vi en sharing och jag berättar vad som dykt upp. Att min första sexuella erfarenhet var en  våldtäkt. Jag gråter och är arg samtidigt. En av assistenterna reser sig upp och vår lärare, Devapath, säger till mig att nu har jag chansen att säga nej på ett sätt jag inte kunde som 15-åring. Den manlige assistenten ställer sig upp framför mig och jag har en kudde och jag slår på marken framför honom. Jag skriker nej av hela mitt hjärta. Jag känner att jag kan försvara mig mot våldtäkten. Jag är inte längre ett offer. Det är så otroligt skönt.

Efteråt kommer flera kvinnor fram till mig och håller om mig. De viskar till mig att de har varit med om samma sak. Och det är som att rummet är mer sant, som att alla kan andas friare, som att något har släppt. Det är så otroligt skönt. Och jag skäms inte ett dugg. Jag inser att jag som 15-åring gjorde så gott jag kunde. Men då hade jag inte kraften och modet och möjligheten att förhindra det som hände.

Vi är hemma igen. 

En berättelse kommer till mig. Jag kallar den för en sann historia. Just för att det är en sann historia:

Det var en gång en flicka som stod framför spegeln och betraktade sin kropp. Hon såg bara en massa fel, det var som om spegeln förvrängde hennes drag. Hon såg en skarpskuren näsa, hon såg ett generande överbett, hon såg ögon som var blågrå och intetsägande, hon såg bleka vinterkinder, hon såg ett ostyrigt hår som inte la sig som hon ville. Hon tittade kritiskt på sin kropp, såg de indragna bröstvårtorna och tänkte att detta ska hon inte visa för någon. Hela livet ska hon skyla sig. Hon såg sin lite putiga tonårsmage. Hon såg konturen av sitt kön och mindes att någon tittat på hennes jeans just där och konstaterat att hon hade en bullfitta. Hon tittade på sina knöliga knän och sina gräsligt stora fötter. Inget såg hon som hon kunde känna sig riktigt nöjd med.
Det var en gång en vuxen kvinna som stod framför spegeln och betraktade sin kropp. Hon såg en kvinna som hon egentligen aldrig betraktat förut. Det var som om spegeln ropade på henne att se och erkänna kvinnan framför sig. Det var som om den sade: Detta är du, acceptera dig, du är vacker, vad än tonårsflickan i dig viskar.
Hon såg en klassiskt rak näsa, hon såg ett par gråblå ögon och en intensiv, intresserad blick och innanför den anade hon ett djup, en glimt som talade om att i hennes inre ryms mycket som bara den som vågar möta hennes blick kan se.
Hon svepte med blicken över sin kropp. Det syntes att den varit med ett tag. Brösten klarade inte längre penntricket, men de hade en skön rundning. Bröstvårtorna var inte längre inåtvända. Hon tittade på sin buske, ställde sig i profil och mindes bullfittan. Visst såg hon att den välvde sig till en liten kulle – men en så mjuk och inbjudande kulle. Hon la sig i sängen och hämtade en spegel och blickade in i sin fitta. Så nära vågade hon knappt gå som tonåring. Hon tittade på sina blygdläppar som hade en tydlig oregelbundenhet.
Sedan ställde hon sig framför spegeln igen och betraktade hela sin kropp. Den där långa kroppen som hon hade skämts så för i tonåren. Nu såg hon en välproportionerad kvinna, med långa ben, lite slappt hull här och var och så levande. En kropp att känna sig stolt över och att våga vara i.
Hon upptäckte att spegeln förvandlats från fiende till vän.
Det känns som att jag nu tar steg för att ta hand om mig själv, istället för att i första hand se till vad andra kan ge mig.


Nästa avsnitt: Känslor på jobbet

Related

vägen till ja 8090927775550053055

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item