Om vikten av beröring

I går hade vi gudinnecirkel här hemma.

Underbar feminin närhet.

Och som avslut en stunds beröring där varje gudinna får en stund i centrum.

Då väcktes frågan: Hur ofta berör vi egentligen varandra?

Jag har arbetat med kroppen i många år nu. Jag är van vid andningsövningar, vid massage, vid smekningar, vid en massa sorters fysisk beröring. För mig har det blivit allt mer viktigt att den som rör vid mig är närvarande och alltså inte tänker på något annat eller lite hafsigt drar med handen över min kropp. 

Och eftersom detta är vardagsmat för mig, så har jag tappat bort hur ovanligt det är med beröring i vårt samhälle. Eller, snarare, det var liksom inte aktivt på min hårddisk. För mig är beröring välgörande och en viktig del av livet.

I sista momentet på mina gudinnecirklar brukar varje kvinna få 5-10 minuter beröring enligt egen önskan. Önskemålen kan vara alltifrån att få en lätt massage, till stilla händer, få en kram, ligga i någons famn. Överenskommelsen är att den som tar emot ska säga till om något behöver förändras och att den som ger verkligen ska ge något som känns okej för dem. Det handlar alltså om enkel påklädd beröring.

Jag har varit med om att se människor som känner sig obekväma i situationen, särskilt i rollen som givaren. Att de är rädda att beröra på ett sätt som skulle kunna tolkas som otillbörligt eller fel. Ibland brukar sådana person lite valhänt röra vid någons strumpklädda fötter, som för att vara på riktigt säker mark. Det är som att det uppstår något slags rädsla för den där kroppen som ligger där, beredd att ta emot.

Jag har också varit med om att människor som är ovana vid beröring, rör okänsligt, kanske för hårt, för kantigt, eller för snabbt... Som om det vore för mycket att verkligen vara där och känna beröringen, känna de egna händernas rörelse och ana mottagarens kropp under kläderna.

De allra flesta brukar gilla att ta emot, speciellt när de själva tydligt får önska och när de vet att de i vilket ögonblick som helst kan säga stopp eller be om något annat.

Så vi kom att samtala om detta. Om att vi lever i en kultur som är ganska beröringsfri. Där allt fler visserligen kramas när de hälsar (men studera gärna kramandet, hur mycket kroppskontakt tillåter du själv i dina kramar?) Och när får du annars beröring från någon annan? Är det okej att lägga din hand på någons hand, din hand på någons axel, att smeka någons kind?

Det är som att det finns en sådan rädsla för att tolkas fel. Kan handpåläggningen betyda något mer, något annat... är det månne en sexuell invit? Och varifrån kommer denna rädsla och denna första tolkning? Alltså, det är som att rädslan för sexualiteten får stå emellan lusten att röra vid någon annan. Tänk om vi kunde coola ner vårt förhållande till beröring. Bara ge och ta emot och njuta av det? Och veta att mycket beröring kan ske utan sexuella förtecken - och samtidigt, njuta också av beröring med sexuella förtecken?

Jag brukar säga att näst sex är massage det bästa jag vet. Jag älskar verkligen att ha närvarande händer på min kropp. Och just i dag kommer jag att få massage. Lucky me!

Se till att bli berörd du med. Se till att röra vid någon annan idag. Ta det försiktigt om du är ovan. Pröva dig fram. Lycka till.

PS: Jag tror också att beröring är välgörande på djupet. Den sätter igång lugnhormonet oxytocin om jag inte är felunderrättad. Och jag tror det kan gälla både givaren och mottagaren.