charlotterudenstam

Jag kan vara en del av cirkeln – även om jag inte är där

Jag sitter utanför svetthyddan där min kurskamrater vistas. Jag är utanför. Där inne hör jag mumlet av röster och jag anar v...





Jag sitter utanför svetthyddan där min kurskamrater vistas.
Jag är utanför.
Där inne hör jag mumlet av röster och jag anar värmen där inne, känslan av sammanhang mellan dem.
Och så inser jag att jag också är med. Trots att jag denna gång inte kan vara med där inne i den varma gemenskapen. Jag kan vara med också på håll – och i den rollen kan jag vara en sambandslänk.

Jag befinner mig på Ängsbacka kursgård, eller snarare i skogen en bit från kursgården, och går en kurs i Åsa Kullbergs regi. Det är en kurs som handlar om sexuell vishet och med shamanska inslag, med en rad ceremonier vars syfte är att deltagarna ska komma i djupare kontakt med sig själva. 

Jag är med om en trädceremoni där jag ska finna mitt träd i skogen och ställa en rad frågor om mig själv till trädet. Jag känner hur jag dras till en tall och frågar trädet om jag kan få sitta hos det. Jag känner dess tillåtelse. Och så får vi en lång stund tillsammans, då jag reflekterar över olika frågor i alla väderstrecken.

Jag känner mig märkligt mottagen av trädet och jag känner också att stunden i skogen bidrar till att göra saker tydligare för mig. Skogen blir levande runt mig. Jag börjar höra fåglarna sjunga, gör hör vindens sus, jag lägger märke till detaljer och samtidigt känner jag mig som en del av helheten. Vid trädets fot tillhör jag.


Sedan ska jag möta en grupp människor som ska göra en svetthyddeceremoni. Jag kan inte delta av medicinska skäl. Detta har oroat mig endel, av flera skäl. Eller snarare, jag har kunnat bevittna min känsla av att inte riktigt vara med, av att inte vara som andra, av att inte vara ”duktig” och jag har nyfiket tillåtit att känslan funnits där, utan att förvandlas till offer eller outcast.

Inför svetthyddan har jag tänkt flera tankar av typen: 
Vad är det för mening av vara med och sitta utanför? 
Att vara med och riskera och frysa? 
Att vara med och inte höra vad de andra säger? 
Att sitta ensam, medan de andra befinner sig i gemenskap? 
Kan jag inte lika gärna ligga på rummet och läsa en intressant bok?

Något i mig säger att jag ska fullfölja och ledaren 
säger att jag kan vara en del av detta även om jag sitter utanför. 
Vi skapar en gemenskap, som sträcker sig också utanför svetthyddan.



Så jag är rejält påpälsad och sätter mig vid tältets yttersida. 
Jag inser att jag tidigare, i liknande situationer, hade känt mig ensam och isolerad och ältat det faktum att jag inte kunde delta aktivt. 
Tidigare hade lätt mitt offer stigit fram och tagit min plats. Stackars, stackars mig som inte får vara med liksom.

Nu valde jag något annat. 
Jag valde att möta den här upplevelsen rent, precis som den var. 
Jag kände vinden mot kinden, jag kände solen som då och då kom fram, 
jag kände en värme inombords, jag hörde mulet av röster, 
jag hörde ljuden från vinden och eldvakterna 
som fyllde på mer ved och fler heta stenar. 

Jag hörde rösterna från dem som var med i ceremonin inne i svetthyddan 
och jag hörde rösterna från eldvakterna. 
Då och då hörde jag också ljuden från samhället en bit bort. 
Ibland gjorde kroppen ont. 
Jag fick byta ställning då och då. 
Och jag stannade kvar.

Sakta men säkert hände något. 
Jag insåg att jag var en del av gemenskapen inne i svetthyddan, 
även om jag just nu var placerad utanför. 

Jag kunde se mig som en länk mellan dem som vistades där inne i den varma världen och den stora världen utanför. 
Jag såg bilder av mig som ambassadör och brobyggare, som en som bidrar till att skapa förståelse mellan den inre och den yttre världen. 
Jag blev också medveten om att den positionen ibland är smärtsam och att den skaver och att den rollen kräver uthållighet.

Det var en transformerande insikt. 
Det var också en häftig känsla när de svettiga människorna nakna tumlade ut ur svetthyddan och liksom nyfödda kom ut i gräset utanför och där fanns människor, däribland jag, som kunde ta emot dem i deras nyfödda skörhet. Som kunde bidra till att de fick spacen att resa sig upp, klä på sig sina kläder och bli en del av den stora världen.

Ser du bilderna? För mig är de stora insikter.
Jag är med även när jag till synes inte är med.
Jag kan välja att känna att jag tillhör gruppen  - eller jag kan välja att känna mig utanför.
Jag kan välja att bli ett offer, 
eller jag kan se mig som något annat, 
i det här fallet någon som tillhör två världar 
och som kan fungera som en förmedlande länk, 
någon som visar att det är möjligt att både ta hand om 
djupa inre aspekter och vara verksam ute i den stora världen.

Wow, liksom! 
Tack för den insikten.

Related

Ängsbacka kursgård 2865279764619102949

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Titti Jacobson13 maj 2013 08:24

    Tack Charlotte för de orden! Det fick mig minnas att jag har haft den känslan, men inte riktigt förstått den och därigenom inte tagit emot den fullt ut. Tack för att du satte ord på känslan. Hjärtekramar till dig <3

    SvaraRadera
  2. charlotterudenstam13 maj 2013 08:25

    Åh vad härligt Titti, att jag kan bidra. <3 Bamsekramar

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item