charlotterudenstam

Veckokrönika 13: Att ta hand om sina rädslor. Jag är en baby-stepper.

Jag hör hela tiden röster som säger att jag ska utmana mina rädslor. Att jag ska bryta igenom. Att rädslan bara är tankekonstruktion...



Jag hör hela tiden röster som säger att jag ska utmana mina rädslor. Att jag ska bryta igenom. Att rädslan bara är tankekonstruktioner. Att allt bara finns i huvudet. Att allt bara är begränsande påhitt som snurrar runt där uppe i hjärnvindlingarna.

Jag hör hur bra det låter. Jag hör hur fantastiskt det är att bara bryta igenom. Att jag ska göra det genom att bara gå rätt igenom väggen av rädsla. Att jag så att säga med svärdet i handen ska gå framåt och hugga undan den rädsla som hindrar.
Bara genom att skriva de här orden börjar min kropp spänna sig. Jag vädrar fara och försöker se varifrån den kommer.

Jag tror metoden att gå framåt i livet med svärdet i hand, och vara en kick-ass i förhållande till sina rädslor fungerar på somliga.
Andra försätter själva tanken i chock. Själva tanken blir så skrämmande att delar av hjärnan stängs ner och kvar blir bara reptilhjärnans instinktiva beteende.
Jag återkommer till det.

Att med våld bryta igenom kan för mig personligen innebära att jag gör våld på mig själv. För mig kan det innebära ytterligare ett sätt att låta livet pågå uppe i huvudet, bland tankarna.

Jag är så mycket mer än min tankar. 
Jag är kroppen jag leder i. 
Kroppen, som när den är rädd spänner sig, 
kroppen som jag ibland inte har kontakt med, 
för att jag är fullt sysselsatt med att sortera tankar 
och till exempel utmana mina rädslor.

Men vad skulle hända med rädslorna om kroppen får vara med? 
Om det inte bara handlar om att dundra igenom, 
bryta nya mark och utmana, 
utan om att det också kan handla om att stanna upp, 
känna det som känns i kroppen 
och i min egen takt låta den slappna av?

Vad skulle hända med rädslan om jag känner kroppen 
och har en tillåtande attityd?
Då är det för mig lättare att möta rädslan, på mitt, lite försiktigare sätt.

Jag är en baby-stepper.

Ena ögonblicket känner jag mig som en jävla looser som fortfarande kan vara rädd. Som ibland är livrädd. Som vågar en massa saker, men där andra saker känns för mycket. Där det finns en del i mig som inte har någon lust att vara en stridis, utan som vill möta världen med kärlek och då också med kärlek till mig själv.

För mig är det inte kärleksfullt att möta rädslorna med svärdet i hand. 
Gör det du är mest rädd för och känn hur skönt det känns efteråt.”

Jag minns när jag var tolv-tretton år och klättrade upp till tian i hopptornet vid Rällingen. Skräckslagen tittade jag ner i vattnet. Jag hade sett dem som gjort magplask och hade röda magar efteråt. Jag hade också sett dem som gjort perfekta dyk och fått applåder. Jag stod där och höll mig i räcket och tänkte: Jag borde våga. Jag vågar inte. Jag är en fegis.
Det var en lockande tanke att få applåderna. Men tänk om mötet med vattenytan skulle göra ont?
Med böjt huvud klättrade jag ner till femman, höll för näsan och hoppade i. Det funkade. Det var lagom för mig.
En annan dag ställde jag mig på tvåmeterssvikten och dök. Det kändes helt underbart. Det svart vattnet var ljummet, det var skönt att bryta vattenytan, alla rörelser var i total harmoni.
Så gick jag upp till tian igen. Men jag hoppade aldrig i. Jag var för rädd att göra illa mig. Jag höll mig till femman och tvåan och tillät mig att beundra dem som gjorde snygga dyk från tian. Det var helt okej.

Det var kroppen och jag som bestämde det tillsammans. 

Motståndet och rädslan kändes både i kroppen och i huvudet. Jag visste hur ett lite för snett hopp eller dyk kändes i kroppen från fem eller två meter och jag var inte beredd att ta smärtan ett felaktigt hopp eller dyk från högsta skulle innebära.
Om detta var kroppen och jag överens.

Ibland tycker jag att coacher som talar om att allt sitter i huvudet har fel. Rädsla kan också sitta i kroppen. Gamla minnen kan kännas rent fysiskt i kroppen och dessa kroppsförnimmelser kan förstora rädslan till enorma proportioner. Bara vid tanken på att göra det jag är mest rädd för känns det som att olika hormoner börjar strömma runt i kroppen, hormoner som jag, mig veterligt, inte kan trycka igång själv. De sätter igång utan min aktiva medverkan.

När jag blir riktigt rädd går min kropp i chock. Det innebär att allting stannar av. Jag kan bokstavligen få svårt att röra mig, jag kan inte tala, jag känner inget och kan knappt andas.

Frontalloben tycks kopplas bort och jag och min reptilhjärna kan inte hantera situationen. Och när det är jag och min reptilhjärna som är ensamma på spelplanen så har jag nedgraderats till instinkt. Mina handlingsmöjligheter är att fly, fäkta, spela död, spejsa ut eller vara snäll för att inte bli utesluten ur gruppen.

I det läget går det liksom inte att resonera om rädsla. I det läget är det helt värdelöst att stå där med svärdet i hand och göra saker som jag aldrig gjort förut. I det läget är det helt värdelöst att spela modig.

När vi blir rädda lämnar vi ofta kroppen, vi blir ett med reptilhjärnan och därifrån fungerar alltså inte rationella argument. 
Till och med frågan: Är den här rädslan verklig eller är den inbillad
kan vara svårt att ta in när jag är i det tillståndet.

För att komma till rätta med rädslor tror jag det finns flera vägar än att spela gladiator. Jag tror att ett annat verksamt sätt är att återvända till kroppen. Att vi blir medvetna om att rädsla finns där. Att vi börjar känna den i kroppen. För jag tror att det är först då som vi kan få rädslan att släppa på riktigt.

Om vi hela tiden är i våra huvuden kan kroppen känna sig undanskuffad och ensam. Så ett viktigt steg för att hantera rädsla och för att känna – med kropp, själ och tanke – att rädslan är en illusion är att vi återvänder till kroppen.

Att vi känner att vi också är i våra kroppar och när vi är närvarande i kroppen får den lättare att slappna av … och från det avslappnade tillståndet finns det mycket mindre att vara rädd för.


Epilog:

Hur vi förhåller oss till rädsla kan ha att göra med vilken kroppstyp vi är. Kanske är det så att jag skulle ta och skriva några blogginlägg om kroppstyperna. Jag tror att det skulle kunna öka förståelsen för vars och ens rädsla. Att det vi faktiskt kan uppleva olika sker. Oavsett vad vi tänker.

Och så vill jag tacka Rasmus Carlsson som inspirerade mig till det här blogginlägget. Rasmus som bidrog med en del av de orden som gjorde att jag kommit i kontakt med min relationer till rädsla.
Och gillar du svärdmetoden, är Rasmus en perfekt sekundant att ha med sig. Du kommer garanterat att våga mer än du gjorde innan.

Nu känner jag mig verkligen som 100% Charlotte. För mig är det läskigt att skriva det här inlägget, men jag gör det ändå. För det är verkligen viktigt för mig. 


Jag är en del av #blogg100. Detta är dag 38.


Related

veckokrönika 7019890435601513803

Skicka en kommentar Default Comments

  1. För egen del handlar mina egna rädslor oftast om rädsla för kontrollförlust. Mitt kontrollbehov står ofta i paritet med mina egna rädslor.

    SvaraRadera
  2. Så fint skrivet om rädslor, och hur varje individ kan ha sina egna sätt
    att möta dessa rädslor, att omfamna dem och därmed desarmera dem. Head
    on, eller lite mer i smyg - inte bättre eller sämre, bara olika.
    Me like a lot!

    SvaraRadera
  3. Fint skrivet och kloka tankar. Jag tror på en blandning, beroende på situation, "typ" av rädsla och vem vi är/vad vi orkar och vill just nu. Allt förändras ju hela tiden, och det kan vara en oerhörd skillnad på att vara rädd för spindlar och att vara rädd för att inte ha pengar etc. Valfrihet och situationsanpassning får nog bli mitt propagandaord ;-)

    SvaraRadera
  4. charlotterudenstam7 april 2014 10:17

    Det där fattade jag inte riktigt Tim. Kan du uttrycka det lite enklare? PS: Ska kolla dina länkar, har underlåtit att göra det under helgen.

    SvaraRadera
  5. charlotterudenstam7 april 2014 10:18

    Det låter fint Wivan. Jag ser mig själv som en väldigt modig person, och för mig är det viktigt att känna in vad som är rätt i en situation, precis som du säger. Tack för input <3

    SvaraRadera
  6. charlotterudenstam7 april 2014 10:20

    Jag möter ofta klienter som vågar säga ja eller nej till saker de tidigare inte vågat. Till exempel lämna ett äktenskap eller ett jobb. Och efteråt säger de: Var det inte svårare än så, hade jag vetat det... Så jag tror att det också handlar om att våga känna sig bekväm med att känna sig obekväm... och då i sin egen takt. http://lustochliv.blogspot.se/2013/12/bli-bekvam-med-att-kanna-dig-obekvam.html

    SvaraRadera
  7. charlotterudenstam7 april 2014 10:21

    Här utvecklar Andrew Barnes endel tankar kring det senare. http://youtu.be/iCO_ABcR9QQ

    SvaraRadera
  8. Hos mig skapar kontrollförlust rädsla och osäkerhet. Det finns nog inte rädsla som jag inte direkt eller indirekt kan referera tillnågon form av kontrollförlust.

    Jag övar på att kontrollera inifrån-ut istället för utifrån-in. Jag lägger mindre kraft och energi på att försöka kontrollera andra människor och omvärlden kring mig och mer kraft på att försöka kontrollera mina egna känslor, hur jag tolkar saker och händelser, tankar och vad jag lägger mitt fokus. Hantera händelser istället för att försöka mig på att ha kontroll på att förhindra att saker, händelser sker. Att jag föröker mig på att "lev och låt leva" oberoende av yttre omständigheter, så gott det går. Det gick en gång i tiden så långt att jag hade många kontrollrutiner eller cermonier i vardagen att jag mådde dåligt om jag inte genomförde dessa rutiner. Nästan OCD-vibbar. När jag började släppa taget mer och mer, försvann också min rädsla mer och mer. Rädsla att känna obehag, att inte vara tillräcklig, att släppa på min pragmatism mer och mer, rädsla att göra bort mig. En antidot av kontrollbehov är att våga. Våga utsättas för det jag inte känner till, eller vet väldigt lite om. Det är utvecklande att våga.

    Lite så.

    SvaraRadera
  9. Dorotea Pettersson7 april 2014 13:10

    Oj vad bra skrivet. Såklart att rädslan sitter både i huvud och kropp. Rädsla är inte alltid något vi vet varför vi har. Vi behöver absolut ha kropp och hjärna med oss för att övervinna rädslor eller bestämma att bara vara rädda och göra något annat istället.

    SvaraRadera
  10. Teresia K Scher7 april 2014 15:44

    Bara en människa som känner sig själv väldigt väl kan skriva så, och "know thy self" är verkligen vägen. Jag kommer att följa dina kloka, modiga trygga blogginlägg, de lyser upp vägen för mång! Keep shining!! /T

    SvaraRadera
  11. charlotterudenstam7 april 2014 16:09

    Tack Teresia... jag tror jag är här för att sprida ord om kärlek <3

    SvaraRadera
  12. charlotterudenstam7 april 2014 16:10

    <3

    SvaraRadera
  13. charlotterudenstam7 april 2014 16:11

    Nu förstår jag bättre och jag är beredd att skriva under på det mesta. <3

    SvaraRadera
  14. Teresia K Scher7 april 2014 19:05

    Det tror jag också <3

    SvaraRadera
  15. Mycket intressant och bra läsning. Jag är en sådan som lämnar kroppen. Trodde att jag nästan var ensam om det. Men det är man ju förstås inte. :-) Har gjort det ett par gånger. Tror faktiskt det hjälpt mig. I ett av fallen handlade det om en moped olycka. Hade jag inte lämnat kroppen är jag övertygad om att jag skulle skadat mig mer. De som såg det hända, sa att det var en av de konstigaste sakerna de sätt.
    Skall bli spännande att höra mer om kroppstyperna.
    /Johanna

    SvaraRadera
  16. charlotterudenstam7 april 2014 21:27

    Att förstå det där med kroppstyperna har gjort det lättare för mig att förstå mig själv. Jag ska försöka beskriva det på enklast möjliga sätt i några blogginlägg. Och din kommentar gör det ännu lättare att ta tag i det. <3 Tack

    SvaraRadera
  17. Intressant det här med kropp delar. visst är mkt intreserade av att höra dina kommande blogg inlägg. Jag har alltid undrat varför andra människor tar inte chansen när den dyker upp för att blir av med sina rädslor!!

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item