charlotterudenstam

Bor du i Stockholm nu? Jag bara är här.




Det är varmt i den lilla lägenheten jag befinner mig i. Jag har tak över huvudet.
Jag vet inget om framtiden, mer än att jag tillhör en privilegierad skara.
Jag är hemma i landet Sverige.

Varje kväll när jag går nerför trapporna till det lilla vistet blir jag påmind om dem som inte är hemma i landet Sverige. De som sover i trapphuset. De som verkligen är hemlösa.
De som, liksom jag, har en osäker framtid. Men där mina utsikter känns så oerhört mycket … vad ska jag säga … säkrare?


Människor frågar mig om jag bor i Stockholm nu. Jag svarar sanningsenligt att jag är i Stockholm nu och att jag inte vet för hur länge. Jag är så oerhört tacksam att barnens pappa låter mig vistas i hans lilla övernattningslägenhet under en period, medan Alexander och jag kämpar med att nysta upp det vi behöver, för att kunna gå vidare i livet, utan alla de bindningar som ännu finns.

Jag är också omgiven om omtänksamma och kärleksfulla människor som ger mig stöd när jag behöver, och som då och då på eget initiativ duschar mig i kärlek på olika sätt. Min mamma kanske skulle säga att ”det är beviljat” – alltså att jag mitt i osäkerheten har det rätt bra.

Detta att inte veta något om framtiden är i praktiken sant för alla. Just nu är det liksom extra sant för mig. Det är på huden sant. För jag vet inte vart jag kommer att bo om en liten stund, inte riktigt vad jag ska göra, inte vilka jag kommer att tillbringa tid med.

Framtiden är ett stort öppet hav, fyllt av möjligheter som jag inte ens kan förutse i dag. Ständigt kommer det nya överraskningar, som gör att det blir lättare att styra igenom de grynnor som naturligt uppstår under en separationsprocess.

I går fick jag till exempel nycklarna till den arbetslokal, jag kommer att sitta i under den tid (knappt två månader) som jag kan överblicka. Jag får sitta och jobba dagligen, utanför hemmet, för första gången på tio år. Den möjligheten bara kom, jag behövde inte ens be om den.

Vi ska sälja vårt hus, processen har startat, så inom en snar framtid är jag de facto bostadslös, men jag vet att jag inte kommer att bli hemlös. Jag tittar på romerna som bor i trappen ner till Atlas. Jag ser deras skyltar, deras ikoner, deras skor som står parkerade bortom de varma filtarna. Jag ser de väderbitna sovande ansiktena, eller jag ser dem samtala och äta en frukt där i vinterkylan, jag ser det nysopade trapphuset och tvätten som hänger på räcket. Jag ser en grupp människor som är oerhört utsatta, den grupp på 10-15 personer, som tycks hålla ihop och hjälpa varandra, kanske för att skapa något slags samhörighet i den här kalla världen.

Och jag känner mig privilegierad. Jag har visserligen ingen aning om vart jag kommer att bo, men jag har resurser, både i min egen inre styrka, min kärlek, min kompetens, min kreativitet och påhittighet och det jag har möjlighet att få och ta emot av min omvärld, av mitt nätverk, av kärleksfulla medmänniskor.

Så jag väljer en stund av tacksamhet över livets gåva, över att jag kan andas igenom de svåra stunderna, över att inte veta vad som blir nästa steg, över min förmåga att fascineras av de möjligheter livet ger mig.

Related

livet 2988848684963773118

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item