charlotterudenstam

Killen som våldtog mig är död.





Det är nästan exakt 40 år sedan nu. Den där kvällen när jag följde med de farliga killarna hem. Den där kvällen då killen som älskade mig ville göra allt för att det skulle bli vi för alltid. Kanske anade han att jag var på väg bort?
Så han våldtog mig, medan han sa: 

– Jag ska göra dig med barn.
Det var ju ett väldigt konstigt sätt att visa kärlek på, ett märkligt sätt att försöka få en ung kvinna att stanna och en timme av mitt liv som, har jag insett långt senare, förändrade riktningen på mitt liv.
Igår fick jag veta att killen nyligen dött.


Hur kan kärlek rättfärdiga sexuellt våld?


Jag som var en oskuldsfull femtonåring. Jag som var livrädd för sex och som skulle vänta. Jag som var ännu räddare för att bli med barn och bli fast i den lilla orten utan framtidsutsikter. Jag som ville välja mitt liv. Jag som visste att jag redan var på väg bort, till något annat, till en plats där jag kunde vara fri att vara mig själv.

Så uppstår en liten kärlekshistoria mellan mig och en 16-årig kille. Han kom från en trasig bakgrund och var en bråkstake. Av något skäl älskade han mig. Han verkligen gillade mig. Hur vi blev ett par minns jag inte. Jag har rätt vaga minnen av den korta relationen. Men jag minns hans kärlek. Jag minns hur han tittade på mig, jag minns att han verkligen ville ha mig.

Så kom den där kvällen, den där avgörande kvällen, kvällen då jag hängde med honom och några ännu stökiga killar med till en liten ungkarlsetta. Jag kan se hur han för in mig i lägenhetens enda rum. Jag kan höra rösterna från köket, där de andra fortsätter att dricka öl. Jag kan se hans blick, det något desperata i blicken, jag hör orden ”Jag ska göra dig med barn” och jag känner smärtan i mitt underliv. Jag minns mina försök att göra motstånd, jag minns min oförmåga att skrika, jag minns att han var starkare än jag. Jag minns blodet. Jag minns hur han med detta våld mot mig dödade något i mig.

Det är så märkligt det där med kärleken. Vad som kan göras i kärlekens namn. Hur kärlek på något sätt till och med kan rättfärdiga sexuellt våld.

Jag gick hukande därifrån, jag definierade mig inte som våldtagen, jag tog på mig skulden. Det var mitt fel. Om jag bara…


De kommande åren mötte jag honom då och då. 
Han visade fortfarande att han ville ha mig. 
Han kändes lite som en igel som ville suga mitt blod. Inte för att döda mig, utan för att få min kärlek. 
Det var försent. Alldeles försent. 
Kanske det till och med var försent från början. Kanske den unga oskuldsfulla flickan i mig aldrig hade kunnat tänka sig en längre relation med någon som var så långt ifrån henne. Det får jag aldrig veta.

Sedan jag flyttat från orten
 träffade jag honom aldrig igen. Men han har ständigt funnits i mitt liv. Andra som känner honom har gett återkommande rapporter. Jag har på avstånd fått följa ett liv med missbruk, elände, uppryckningar och jag hör berättelser om en man, som trots sitt trasiga yttre, hade ett stort hjärta.

Jag vet att han försökt att komma i kontakt då och då genom åren, men att de som hade kunnat förmedla den har skyddat mig. Jag tror han ville säga förlåt. Men eftersom han kunde vara rätt påstridig och som berusad rätt tjatig, så ville omgivningen bespara mig från mötet. Åtminstone är det så jag tolkat det.

För tio år sedan vågade jag för första gången inse att det var en våldtäkt.

När jag lägger pussel kring mitt liv inser jag vilken enorm betydelse mötet med den 16-årige killen hade. Det har påverkat min syn på sexualitet, min syn på män, min syn på tillit, min syn på mitt värde, min syn på skuld och skam.

Förmodligen hade boken ”Ingen skam i kroppen – frigör din sexuella kraft” inte blivit skriven utan att jag känt att min kropp blivit sexuellt kränkt. Förmodligen.

Så igår får jag reda på att mannen, svårt märkt av livet, blev sjuk och dog, 40 år efter våldtäkten.

Beskedet väcker starka känslor i mig. Jag kommer tillbaka till min ungdomstid. Jag kan känna doften från samhället, jag kan se människorna som omgav mig då. Jag kan se killen komma körande på sin moped. Jag kan höra hans skratt och jag kan faktiskt se hans leende ansikte. Ögonen som för en stund glittrar.

Det känns i hela kroppen. Jag vet inte hur jag ska tolka de där känslorna.

 Märkligt nog handlar det inte om lättnad eller ilska eller något sånt. 
Jag tror den främsta känslan är sorg. 
Det rör sig i bröstet på mig, det rör sig i livmodern på mig. 
Jag känner mig oerhört levande och jag undrar hur han har det nu.

Related

livet 3248846749000584776

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item