charlotterudenstam

Jag är så privilegierad att jag börjar gråta. Hur är det möjligt att skuldbelägga den som lämnat allt?



Efter en lång dag med resa fram och tillbaka till Linköping och en intervju som tog längre tid än beräknat står jag och väntar på ett en timme senare tåg än planerat. Jag är trött och blir lite matt när tåget är försenat en halvtimme.

Jag kliver på och hamnar bredvid en sovande svarthårig ung man. Jag tänker inte mer på det. Försjunker in i halvdvala. Längtar hem. Lyssnar på lite musik. Längtar hem.

När jag ska kliva av känner jag att den unge mannen luktar svett. Plötsligt inser jag att han förmodligen är en flykting. Runt mig i vagnen står människor med svart hår som ser väldigt trötta ut. Jag ser en trött bebi, jag ser trötta föräldrar och rätt många unga vuxna.


När jag kliver av tåget är där flera poliser i gula västar. Där är folk i rosa västar. Det står tolk på någon väst. Det är en flock människor runt de rosa västarna. Jag passerar. Jag åker rulltrappan ner och i gången står det två led av människor i rosa västar, flera har en frukt och en flaska vatten i handen. De väntar på mina medpassagerare på tåget.

Jag känner hur tårarna tränger i ögonvrån. Jag inser hur otroligt privilegierad jag är. Vad gör en halvtimme för mig som har en säng att komma till? Jag undrar var nästa anhalt är för människorna på flykt. När väntar en välkomnande säng på dem.

Redan inne på tåget börjar känslorna brusa inuti mig. I en och en halvtimme har jag suttit bredvid någon som förmodligen flytt för sitt liv. Vagnen är fylld av människor som inte har någon trygghet i världen. De är på väg mot en helt okänd tillvaro i ett land de förmodligen inte har varit i tidigare. Deras livsöden, deras historia är helt okänd för mig. Men för en stund har vi delat samma rum, samma utrymme. Något i mig säger att jag önskar att jag hade sett dem tidigare, att jag hade på något sätt interagerat, visat någon form av medkänsla.

När jag står omgiven av dem, lite trött och sliten, så känner jag en skam smyga på mig, en skam över min egen oförmåga att ge, över min egen otillräcklighet. Det finns en slags skamkänsla i mig över världens orättvisa, jag skäms faktiskt över att jag vet var jag ska sova i natt.

Och jag tänker på att jag inom mig är lite gnällig för en stunds försening. Hur länge har mina medpassagerare varit på resa? Vad lämnade de? Vad har hänt dem på vägen? Hur mår de? Vad känns i kropparna?

Jag passerar de rosa västarna. Bland dem skulle det kunna stå någon jag känner. Runt mig finns ett engagemang för dessa människor som får mitt hjärta att slå snabbare, Jag känner en tacksamhet över att så mångas hjärtan har öppnat sig, denna vilja att hjälpa dem som har det svårare än en själv.

Livet är här och nu. Om framtiden vet jag inget. Jag bor i andra hand, jag har osäkra inkomster, jag står utanför skyddsnät som sjukpenning och a-kassa. Trots det är jag så otroligt privilegierad. Bara det att jag har nyckel till en lägenhet, värme, mat i kylen och en varm säng. Jag är en mästare på det språk som talas här, jag har större delen av min familj inom räckhåll, jag har vänner, jag har dem jag kan ringa eller chatta med eller som jag kan be att få ligga sked med om jag mitt i denna oas ändå känner mig ensam och eländig. Jag är så privilegierad.


För mig är det viktigt att se detta. Hur oerhört bra jag har det, hur oerhört välordnat det är i landet Sverige. Och jag är djupt tacksam för människorna i de rosa västarna, alla de som samlar ihop mat och behövliga saker, som jobbar dag och natt för att skapa någon känsla av trygghet och säkerhet för dem som har lämnat allt. Hur är det ens möjligt att skuldbelägga dem?

Related

världen 7036412953757881829

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

webbkurser

100%-podden

coaching

donera till 100%

"Jag vill fortsätta att sprida kärlek i världen! Ett sätt är genom 100%-podden. Om du vill höra fler avsnitt kan du bidra till podden genom att donera 100 kr eller valfritt belopp. Du gör detta via knappen nedan. Tillsammans kan vi låta fler 100%-are sprida klokskap och inspiration!"

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item