charlotterudenstam

Världen anfaller när jag kliver ut ur bubblan



Jag befinner mig på Irland och har några dagars mellanrum.
Så dyker världen utanför min upp.
Flygstrejker, massmord och fotbollsmatcher.
Hur går det då med mina tankar om att släppa taget och att livet erbjuder mig det jag behöver?


Jag släpper oron och ser mig nyfiket omkring. Vad ska livet ge mig i dag? 

Under en veckas tid har jag befunnit mig i en bubbla, som bestått av 24 människor. Vi har tillsammans mött en massa av livets utmaningar, där huvudtråden är att finna sin egen sanning, våga vara sig själv och tillåta de utmaningar en ställs inför.

Jag känner mig märkligt trygg i den sortens rum och i den sortens gemenskap. Vad som räknas är vem jag är, snarare än vad jag gör. Min yttre status spelar ingen roll, utan det är vad som uppstår i möten med andra. Får jag kontakt? Är detta sant för mig? Känner jag in vad jag vill och behöver i stunden?

Jag är med om långa stunder då jag känner mig som 100% Charlotte, då jag känner min kraft, där jag möter andras blickar utan att darra det minsta. Stunder då jag känner mig vibrerande av liv.

Så går jag ut ur bubblan, ut till den stora världen som, åtminstone så här i början känns svårare att hantera. Det är så många beslut som behöver tas, så mycket som händer, så mycket att förhålla mig till att jag har lust att bara ligga på sängen en stund och andas.

Just nu sitter jag på ett fik i anslutning till en biograf i centrala Dublin. Rummet är fyllt av doften av popcorn och röster av tioåringar som ska se en film tillsammans. Ljudnivån är hög och det finns glädje, förväntan, till och med lite upphetsning i rösterna. Jag undrar vilken film de ska se.

Jag har inga planer för dagen, kanske kommer jag att se filmen som barnen möjligen ska se nu, kanske jag flanerar runt i Dublin, kanske jag får en guidad tur i stan av en nyfunnen syster, kanske jag går tillbaka till min bädd på vandrarhemmet och spelar Hearthstone en stund... jag vet inte än. Jag vet bara att just nu är det jag, en latte, en quiche och alla ljuden runt mig.

Nyss blev jag uppmärksammad på att det pågår en flygstrejk och att jag riskerar att drabbas av den. På torsdag kväll ska jag flyga hem med SAS ... och vad händer om strejken fortfarande pågår då? Jag går in och kollar på SAS hemsida, jag skrollar igenom nyhetssajter, jag skickar en fråga på SAS Facebooksida. Jag ser ingen lösning just nu och tänker att jag andas igenom det just idag och hoppas att strejken är över när mitt plan ska lyfta. Jag väntar helt enkelt till i morgon. Trots att detta beslut är fattat så blir jag så medveten om att jag verkligen inte kan styra allt i mitt liv. Jag är beroende av vad som händer runt mig, jag är verkligen ingen allsmäktig Gud. Däremot har jag möjlighet att förhålla mig till världen och hur jag gör det är mitt eget fria val.

Så jag andas.


Fruktansvärda nyheter sipprar också igenom. Massakern i Orlando där 50 hbtq-personer mördades häromdagen känns i mitt system och för mig som vill sprida kärlek i världen känns det så tungt att ta emot detta uttryck för hat och rädsla. För mig är det obegripligt hur någons kärlek kan utlösa detta hatbrott. Som jag har förstått det var det åsynen av två män som höll varandra i hand det som triggade mördaren till dådet.


När jag kom ut ur bubblan blev jag också påmind om att fotbolls-EM pågår. Så jag tog tillfället i akt att se matchen Irland – Sverige omgiven av irländarna. Jag var den enda som jublade när Sverige gjorde mål och när irländarna gjorde mål var ljudnivån i tinnitushöjd. Lite skönt att matchen slutade oavgjort.

Så världen är här, jag är hör i världen och jag vet inte riktigt hur jag vill möta den. Mest av allt skulle jag vilja bara ligga i en älskads famn en stund. Eftersom detta inte är möjligt får jag själv se till att vara den famnen.


En av de saker som blev tydligt för mig under veckan i bubblan var just detta, möjligheten att omfamna mig själv. Som jag ser det består varje människa både av maskulin energi och feminin energi. Det maskulina kan ses som en behållare, som det feminina kan dansa i, leva i, vara i. Det maskulina står för en slags stabilitet, en hållande energi. Under den här veckan har jag känt hur det feminina i mig känt sig allt mer trygg i att det maskulina i mig klarar det och det har gjort att jag samtidigt har tillåtit mig att vara sårbar och känt min styrka. Jag har litat på att jag klarar att hålla mig själv. Jag har inte alltid lyckats (se gårdagens inlägg) men för det mesta.


Det är denna känsla av egenmakt jag behöver känna nu när jag sitter med min kaffekopp i centrala Dublin. Och jag tänker att detta att jag litar på livet, är ett uttryck för det. Jag väntar helt enkelt med att lägga energi på hur jag ska ta mig härifrån tills i morgon. Jag släpper oron och ser mig nyfiket omkring. Vad ska livet ge mig i dag? 

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer
PS: Ett enkelt sätt att komma mer i kontakt med din kraft är att gå någon av mina webbkurser. Till exempel Ta makten i ditt liv. 


Related

livet 5954395142427690180

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item