charlotterudenstam

Jag slutar stå i vägen för mig själv och flödet bara uppstår. Djupt tacksam.




Lägger du märke till när livet verkligen flyter på, när saker och människor dyker upp i rätt ögonblick, när du är i flöde?
Känner du isåfall tacksamhet över det?
Vad skulle hända om du osjälviskt börjar be ... vad tror du skulle hända med ditt liv?
Jag upptäcker hur avslappnande det kan vara att släppa fram flödet.


Jag vandrar långsamt runt bland höstlöven på den leriga lilla grusvägen på den holländska landsbygden. Jag är i tystnad, men är tillåten att be böner och göra det så att rösten hörs.

Jag uttrycker den tacksamhet jag känner för att befinna mig just här, just nu och över att jag får möjlighet att vara i flöde på det här sättet. Jag är tacksam för den vägledning jag får genom de tillfälligheter – eller möjligen den synkronicitet – som uppstår när jag följer impulser och min intuition. Jag ber om vägledning för att kunna fortsätta min väg och vara till nytta för andra. Jag ber om tecken som visar mig att jag verkligen törs lita på min inre röst.

”Om det är din vilja, låt din vilja ske.”

När jag sagt amen tittar jag upp och ser, för första gången på den här lilla orten, en kyrka. Mitt hjärta slår lite fortare. Det är som att jag får ett omedelbart svar.

Jag har en tid att passa. Snart ska alla hundra människor mötas i workshoprummet igen, för att fortsätta lära oss mer om bön, om transmission och om att inte stå i vägen för sig själv – som jag skrev en del om i senaste blogginlägget.

Jag gillar att vara i tid, att ha viss marginal och eftersom jag hör lite dåligt så vill jag försäkra mig om att ha en bra plats där i rummet (och ja, jag använder mina happar, men är ändå lite osäker på hur bra ljud de ger mig).

Jag bestämmer mig för att släppa taget både om tiden och min plats i rummet. Jag visualiserar var jag kommer att sitta och jag bestämmer mig för att jag kommer att hinna gå min runda och komma tillbaka i tid. Jag får anstränga mig lite för att inte skynda på stegen, utan lita på att allt blir som det ska.

Mycket riktigt kommer jag fram tio minuter innan nästa pass börjar. Rummet är nästan fyllt med människor. Jag tittar åt det håll jag önskar sitta och där finns en ledig plats. Min plats är där. Jag slappnar av och är tacksam över att jag får den plats jag önskat.

Så där är mitt liv mer och mer. Ibland sätter jag en intention och så släpper jag taget och tillåter flödet att vara där. Jag tränar på att inte stå i vägen för mig själv, eller uttryckt på ett annat sätt, jag tränar på att inte låta mitt ego stå i vägen för mig själv. Just nu gör jag det genom att oroa mig mindre, mindfucka mindre och ta emot livet från ett djupare plan. Jag vet att det kan vara svårt att ta på, svårt att förklara och möjligen också lätt att avfärda, men det gör inte så mycket.

När jag rent och enkelt ber den där bönen och när jag tänker att jag släpper taget, så är det som att tillfälligheterna kommer där som ett pärlband. Ibland blir jag förvånad, ibland inte.

När jag kom till workshoppen och visste att jag skulle bo en kvart bort, tänkte jag: Jag kommer att få skjuts av C, det ordnar sig. Och väl på plats frågade C om jag ville åka med hen... Och jag blev bara lite förvånad att det blev så ... att åka med C var inget jag kunde räkna med, även om det fanns inom rimlighetens ram (jag visste inte ens att C skulle bo på samma ställe som jag).

När kursen närmade sig sitt slut, tänkte jag att jag ville byta några ord privat med ledaren. Jag såg honom försvinna och tänkte att, tja, då var det väl inte meningen och jag bara släppte det. När jag en liten stund var på väg att lämna kursen, så satt han ensam utanför och jag fick det där samtalet jag hade önskat. Som genom ett trollslag...

När jag sedan kom tillbaka till Amsterdam och min partner bad jag om ett nytt uppdrag, för att kunna fortsätta ge service till människor runt mig. Mindre än en timme senare kom ett sms, där jag blev tillfrågad om ett nytt uppdrag.

Ja, så fortsätter det, med tåg som kommer i tid, saker som passar in, och det skapar ett slags lugn i kroppen.

Det är som att när jag tillåter flödet, flow, att vara där, så skapas större möjligheter för flow att vara där. En av de saker som känns viktigt för mig just nu är att jag ödmjukt ber, jag kräver inte, jag tigger inte, utan möter detta med just ödmjukhet och släpper liksom taget om resultatet... och då är det som att fröna gror och det börjar växa runt mig.

Under de senaste åren har jag gjort allt mer i flöde och den här kursen gav mig mer konkreta verktyg, gav mig en slags förståelse för vad flöde kan vara och jag förmodar att det kan göra det lättare för mig att komma i flöde...

Det handlar också om att notera att flödet är där, att tillfälligheterna uppstår, att synkroniciteten är där, att lägga märke till att jag allt oftare får det jag behöver och att världen kan vara en riktigt, riktigt god och snäll plats för mig att vara på.



Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer

Related

livet 8743497728801647961

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item