charlotterudenstam

Veckokrönika: Livet och döden är ständigt närvarande





Jag går runt i en lägenhet som fortfarande andas liv. Ändå är jag mycket medveten att hen som nyss bodde här har lämnat kroppen.
Alla sakerna finns kvar, det är som att hens ande, genom prylarna ingen tar med sig dit de går, fortfarande vilar i rummet.
Jag känner mig oerhört tacksam över att jag lever och att jag, precis när jag vill, kan ta ett andetag.



Det finns en rad meditationer som handlar om att bli medveten om den tunna linje som skiljer livet från döden. Jag andas medvetet, följer luften som fyller kroppen och som sedan lämnar kroppen. Varje gång jag andas in väljer jag aktivt att leva. Då fyller jag på med liv och när jag andas ut tillåter jag mig att dö en smula, i synnerhet om jag låter det vara en liten glipa mellan utandningen och nästa inandning. 
Jag kan sitta där, tömd på luft, och vänta på att nästa impuls att ta ett andetag. Det är i den glipan jag har ett val att leva. 
Jag gör valet när jag väljer att ta nästa andetag.

Trots att det så enkelt går att meditera över livet och döden, gissar jag att det är sällan det sker. En av orsakerna tror jag helt enkelt är att vi försöker skjuta döden i från oss. Tanken att lämna kroppen, att lämna livet, att känna smärta kring själva övergången, gör att vi lämnar döden ryggen och låtsas som att den inte finns. Tanken att mista en älskad person, saknaden efter hen, det tomrum som lämnas i hens ställe kan också kännas djupt smärtsam.

Den senaste tiden har dödsbuden duggat tätt t omkring mig. Jag får veta att barndomskamrater somnat in, att någon dött i cancer, att någon dött helt utan förvarning. Jag får höra om kroppar som tagit slut, om livsmod som tagit slut och om dem som helt enkelt inte ville ta ett nytt andetag, utan väljer bort det på egen hand.

Även om sorgen är stor när en älskad och mycket gammal person dör, kan det vara lättare att bära. Det är som att döden då kommer i rätt ordning. 
När en ung person dör kan det kännas fel, orättvist eller onödigt. Det är som att det finns en massa olevda år, som jag önskar att den personen hade fått vara med om.


Men få styr över sin egen livslängd eller någon annans. 
På ett metaforiskt sätt kan en säga att det är något att släppa taget om, att överlämna till något större, till en gud kanske. Livet och döden är bortom.

Loka ovälkommen som döden är i vår kultur, lika välkommen är det groende livet, den gravida kvinnan, barnet som ska komma. Ändå ser jag detta, när ett frö gror, som kanske mer fantastiskt, magiskt och mystiskt än att vi en gång ska multna och dö – eftersom vi alla vet att livscykler kommer att avslutas och att det gäller allt levande. 

Vad jag vet är det ingen som med säkerhet kan säga vad det är som gör att ett visst frö gror, medan ett annat inte gör det. Ingen kan säga vad som är själva livsgnistan. 
I min värld blir därför livsgnistan ett uttryck för något bortom, för något gudomligt och detta, att jag lever, att du lever, att hyacinten på bordet lever, blir ett uttryck för det gudomliga. Något ville att vi skulle leva. Eller om vilja känns som ett för stort ord, något såg till att fröet till dig och mig började gro... och nu är vi här och en dag kommer vi alla att dö. På det kan vi vara säkra.

Jag möter svårt sjuka människor och att se dem tyna bort plågar mig. Ibland gör det fysiskt ont, ibland är det som att det rister till i hjärtat, ibland känns det som att jag vill vända mig om och bort och inte se. 
Vad jag skyr är förmodligen dödens närvaro, att jag ser att den väntar runt hörnet, redo att hämta hem den person jag har framför mig.

Att möta en person som har accepterat döden kan ge mig en annan känsla. Det är som att hen är beredd att möta något nytt, eller annat, eller inget. Det är som att hen tillåter det sista andetaget att tas och själv inte är rädd för vad som händer när hen avstår från nästa inandning. 
Vad detta något är – om det är intet, eller om själen går i något slags vila eller något annat sker, vet vi inte heller med säkerhet, även om människor med nära-döden-upplevelser, samfällt brukar säga att mötet med döden var något positivt och att det gjorde dem mindre dödsförskräckta.

Så jag väljer att ta nästa andetag. Jag gläds åt att var frisk och ha den möjligheten. Jag gläds åt att välja livet, åt att leva livet, väl medveten om att en dag, en stund, ett ögonblick, så har jag andats in livet för sista gången i den här kroppen.

Ju mer jag tillåter mig att reflektera över döden och ibland göra olika ceremoniella eller meditativa dödsprocesser, desto mindre rädd för den blir jag och desto mer levande känner jag mig.

Om några dagar åker jag på begravning. Då blir döden extra påtaglig och ger mig en möjlighet att minnas, att vörda, att känna tacksamhet och att reflektera.

Ett år närmar sig sitt slut. Ett år dör och ett nytt föds. 
Hur vill du använda livet? 
Vilka andetag vill du ta? 
Ta dig gärna en stund och reflektera så här i brytpunkten när något nytt är på väg att födas, även om det just nu är frågan om 2017 och inte ett människobarn.

Charlotte Cronquist är kärlekskrigare
Love is the answer


PS: För några år sedan gjorde jag en adventskalender på tema döden. Det är min minst lästa kalender. Förmodligen är det rädslan för döden som spökar. Här hittar du ett par avsnitt av den.


Related

livet 5772062498306052633

Skicka en kommentar Default Comments

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

100%-podden

Leta i den här bloggen

prenumerera

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

Google+ Följare

Facebookgillare

item