Min först, mesta och bästa bästis och jag

För en månad sedan kom jag att tänka på min allra första och genom tiderna mesta och bästa bästis.
Det märkliga är att jag kom att tänka på Karin Sjöberg precis på hennes 50-årsdag. Ännu märkligare är att jag minns hennes födelsedag. Senast vi firade hennes födelsedag tillsammans bör ha varit 1967. Det är ju ett tag sedan.

Hur som helst gick jag runt här hemma i radhusträdgården och vattnade mina blommor och så var Karin där i mina tankar. Jag kom att tänka på en diskussion på en av mina e-postlistor om någon som hittat en gammal vän genom Skatteverket.

Så jag ringde Skatteverket. Och där fanns Karin. Visserligen med ett annat efternamn. Men ändå min Karin. Vi som lekt prins och prinsessa så många gånger. Vi som varit sjuka tillsammans. Vi som hade busat tillsammans. Vi som levt tillsammans i Idyllien.
Ja, det är verkligen så. Minnet av Karins och min värld är verkligen Idyllien. Våra pappor jobbade som ingenjörer på en liten bruksort i Värmland under rekordåren. Vi bodde i små kedjehus som bruket byggde åt de unga ingenjörerna. Gatan hette till och med Valsarevägen. Våra mammor var hemma våra första år och våra pappor fick vi till och med vinka av på lördagar när de promenerade ner till bruket.
Min värld var Valsarevägen, mamma, pappa, min bror Thomas och Karin och Claes, de första åren. Karin var brunett, jag var blond. Jag minns hur Karins pappa Esso, Claes pappa Agne och min pappa Carl, stod vid ölandstokarna som skilde vårt hus från Claes hus: Känner du Lotta min vän… hon är en söt liten en…. Hon bor på Valsarevägen… kom får du pussas med den…
Och jag, fem år, omåttligt hedrad och omåttligt generad på en och samma gång. Jag bad dem att sluta .. . så pinsamt det där om att pussas… och samtidigt så underbart… kunde de inte bara fortsätta i all oändlighet?

Nåväl.
Jag skickade ett långt brev till Karin. Jag bifogade min enda bild från när vi var små. Den bild du ser här. Jag hoppades, hoppades, hoppades, att få ett livstecken från henne.
Det gick en vecka.
Det gick två veckor.
Det gick tre veckor.
Jag gav upp. Jag nästan slutade hoppas.

Och så kom mejlet från Karin. Vi har kontakt. Min allra första, mesta och bästa bästis och jag har kontakt igen! Det känns så Wow!
Det är livet! Tack rara Karin. Må vi alltid hålla kvar kontakten, även om vi aldrig mer leker prins och prinsessa med varandra.