Vad är bra sexundervisning?

Den 23 september skrev Åsa Regnér, som är RFSU:s generalsekreterare, ett debattinlägg i Sydsvenskan, med rubriken "Dålig sexundervisning i EU-länder"
Det är en viktig fråga Regnér tar upp. Det är viktigt att ungdomar får sexundervisning. Men frågan är vad som kan klassas som god eller bra sexundervisning. Myndighetsperspektivet är ofta att sexundervisning ska förhindra oönskade graviditeter, ett sexliv som innebär stort risktagande och undervisning om vad som förhindrar könssjukdomar. RFSU, som är en fristående förening, går inte helt i
myndigheternas ledband, även om artikeln börjar med vikten av just de aspekterna. Så hennes första argument för bättre sexundervisning i hela EU är följdaktligen:

Forskningen visar entydigt att bra sex- och samlevnadsundervisning i skolan är helt avgörande för att ungdomar skall få de verktyg som krävs för att skydda sig mot oönskade graviditeter och sexuellt överförda sjukdomar."
Det är vad jag skulle klassa som det gamla vanliga. Nu var det tur att jag trots det fortsatte läsa artikeln. För sedan använder hon argument som jag gillar. Jag tycker ju att det är så viktigt att ungdomar får prata om lust och njutning och får möjlighet att reflektera över sin sexualitet.

Så här fortsätter Regnér:

Den (sexualundervisningen alltså, min parentes) behövs också för att ungdomarna skall få möjlighet att reflektera över och analysera normer och värderingar om sexualitet och samlevnad, bli klara över sina egna ja och nej till sex, samt hjälpa dem att definiera sin egen sexualitet och dess uttryck.

Den skall bekräfta deras rätt till sin sexualitet, hjälpa dem att fatta – för dem själva – bra beslut och ge dem styrka att sätta sina egna gränser.

För att lyckas med detta måste undervisningen innehålla betydligt mer än biologi. Samtal om kroppen, lust och njutning, relationer, sexuella trakasserier, jämställdhet, sexuell läggning och samhällets sexualsyn är helt nödvändiga.

Jag tycker att det är bra att det finns åtminstone ett par enbart positiva argument för sexundervisning i hennes text, nämligen lust och njutning.


På pappret har vi i Sverige det väldigt bra. Lagstadgat rätt till sexualundervisning redan på 1950-talet. Men lagen säger inte så mycket om hur det fungerar i praktiken. Jag minns min biologilärare som på 1970-talet visade modeller av könsorgan i genomskärning. Hans budskap var "Det bästa preventivmedlet är avhållsamhet". Vi var 16 år och gick i ettan på gymnasiet. En av tjejerna i klassen var gravid... Så fel och fånigt det var.
Några år senare (precis när jag gått ut gymnasiet) fick jag rycka in som lärarvikarie. Av någon märklig anledning blev lärare ofta sjuka när de skulle ha den enstaka timmen i sexualkunskap på högstadiet. Så den fick jag ta. Jag minns hur killarna i klassen gjorde allt för att få mig att rodna.
Av mina barn har jag förstått att det har gått framåt. Men det går för långsamt. Och fokus är fortfarande på just det där med sjukdomar och elände.
Jag är glad att ungdomar har rätt till sexundervisning här hemma i Sverige. När du klickar dig in på Regnérs artikel kan du se hur eländigt läget är i flera europeiska länder. Jag nöjer mig med att ta ett exempel.
Vad sägs om följande?

I Polen måste eleverna ha tillstånd från sina föräldrar för att få delta i sex- och samlevnadsundervisning. Undervisningen leds inte sällan av en präst, nunna eller religionslärare, och i riktlinjerna för undervisningen står det att katolska kyrkans syn på sexualitet skall förmedlas.

Vad tycker du är bra sexundervisning?