charlottecronquist

En riktig karl gråter - och mår bättre av det

Kan omvärlden lägga märke till hur du mår?  Om du är på väg in i väggen?  Om du är ledsen?  Om du känner dig deprimerad? Och kan du...






Kan omvärlden lägga märke till hur du mår? 

Om du är på väg in i väggen? 
Om du är ledsen? 
Om du känner dig deprimerad?
Och kan du läsa av hur människor i din omgivning känner sig?


Förmodligen är det lättare att läsa av kvinnor. Vi får visa känslor. 

Män förväntas fortfarande knyta näven i fickan.


När min son Albert var liten sa hans farmor vid något tillfälle: Stora pojkar gråter inte. Lejoninnan i mig vaknade till liv och jag sade till henne att så fick hon ALDRIG säga till min son. Pojkar får gråta.

Så jag har sett honom gråta. Jag har sett Alexander gråta. Men inte så himla många män. (Utom på kurser där känslor ”bör” vädras.) Däremot har jag sett många kvinnor skvätta ner pappersnäsduk, efter pappersnäsduk.

Detta, att män fortfarande förväntas hålla masken, detta att det är mindre accepterat att män känner, gör samtidigt att det blir svårare för dem dels att känna, dels att våga visa att de känner. I synnerhet om de mår dåligt.

– Den här normen kan avgöra om en deprimerad person söker vård eller inte, säger forskaren Arja Lehti till Aftonbladet.

Jag minns när jag för hundra år sedan jobbade några somrar på Aftonbladet. Där skulle man ibland göra intervjuer som hade en rad standardfrågor där en var: När grät du senast? Manliga intervjupersoner vred sig som maskar när jag ställde den frågan. Vad de kunde tillstå var gråt av rörelse, till exempel när de såg på film, eller glädjegråt över att favoritlaget vunnit en match. Sällan eller aldrig sa någon att de grät för att de faktiskt var ledsna.

Märkligt, eller hur?

Och jag tror att det där som Alberts farmor omedvetet försökte inympa i honom är en av förklaringarna, eller åtminstone en av ledtrådarna till varför det blir så här: Från det att vi är mycket små matas vi med värderingen att det är omanligt att gråta.

Och då är det ju också omanligt att ha någon form av psykiska problem. Kvinnor har ju ”fått” vara hysteriska de senaste hundra åren. Vi har fått gråta. Vi har fått visa starka känslor. Vi har klassats enligt en annan, jag skulle säga lägre, skala än män. För det är inte fint att visa känslor.

När jag skriver detta inser jag hur konstiga värderingar är. Å ena sidan finns det en värdering som säger att män är testosteronstinna och har djurlika sexuella begär som helst inte ska stoppas – lätt överdrivet naturligtvis! – på det området får de vara hur ”naturliga” som helst – å andra sidan får de inte visa känslor. Kan det vara en del av förklaringen till att det finns en närmare koppling mellan sex och kärlek hos kvinnor och en svagare koppling hos män (enligt forskning jag tagit del av.)

Jag fortsätter att citera lite ur Aftonbladet-artikeln:

– Faktum är att den här normen lever kvar i samhället. Att mannen ska vara stark, stoisk och rationell. Att det är lågstatus, svagt och kvinnligt att prata om känslor eller må psykiskt dåligt. Och studier visar att den här normen kan vara en delförklaring till att färre män än kvinnor söker vård för depression, säger medicinforskaren Arja Lehti.

Forskaren och läkaren Arja Lehti lade i slutet av förra året fram doktorsavhandlingen Struggling for clarity- cultural context, gender and a concept of depression in general practice vid Umeå Universitet.

Och Lehti menade att de normer som råder är djupt rotade och tar därmed tid att förändra.
Jag ringer upp min son Albert.

– Jag gråter hela tiden. När jag ser något som rör mig på teve eller när jag är ledsen… Det känns skönt att gråta. Det känns som att släppa taget och låta sig fyllas känslan, sen beror det ju på vad man är ledsen över.

Är det okej att någon ser dig gråta?

– Ja, fast det beror lite på. Om det finns någon som skulle kunna trösta eller hjälpa mig, då känns det bra, men det finns troligen tillfällen där jag håller igen för att inte besvära någon.

– Bara för att jag är man är jag inte begränsad i vilka känslor jag kan uppleva och varför ska jag då vara begränsad i sättet att uttrycka dem? Det finns ju en anledning till att vi gråter. Jag tycker att människor ska kunna visa det oavsett kön eller ålder, säger Albert.

Sedan är ju frågan om alla kvinnor tycker att det är manligt med män som gråter. Men det är en annan diskussion.

Vad gör då män som egentligen borde gråta? Det är rätt vanligt att de blir utåtagerande och visar ilska, eller börjar missbruka något (sprit, sex, spel). Medan kvinnor alltså vänder sig inåt och känner sig trötta och uppgivna.

När män får ångest lägger de ofta skulden på någon yttre omständighet. (Till exempel hur en partner agerar, det har jag själv erfarit: Det är ditt fel!) medan kvinnor anklagar sig själva (Vad gjorde jag för fel?)

Så i den mån deprimerade män söker vård, så söker de ofta för någon kroppslig åkomma. Inte konstigt då om de faller mellan stolarna. Ingen fattar vad som fattas dem, så att säga.

Och vilka förebilder har vi? Vad ser vi på film och på teve exempelvis? Jag råkade se på Spårlöst i TV4 en stund häromkvällen där två adopterade tjejer sökte sin ursprungsfamilj i Polen. När de träffade sin storasyster grät alla tre hejdlöst och en tår trillade ner längs min kind.


Och actionhjältarna – må de så ha en glimt i ögonvrån – inte gnäller de, inte. De säger knappt aj. James Bond är ju känd för sitt sneda leende (och sina många kvinnoerövringar för den delen), för att inte tala om Ethan Hunt i Mission Impossible-filmerna. Eller vad sägs om Bruce Willis som aldrig dör - eller gråter – i Die Hardfilmerna. Hårda som flinta är grabbarna. (Fast sedan har vi ju några få motsatsbilder. Som bossen i Sopranos som lättar sitt hjärta hos terapeuten för att han har råkat i viss själsnöd, även om han trots det fortsätter sin blodiga hantering.

När jag pluggade franska på universitetet läste jag bland annat Les Fleurs du mal, Ondskans blommor, av Charles Baudelaire. Ett återkommande ord var spleen. Det var som att melankolin var mer än godkänd bland män i skiftet mellan 1800 och 1900-tal. Och dessförinnan hade exempelvis Goethe skrivit självmordsromaner för unga män (Den unge Werthers lidanden).

Men någon gång på 1900-talet blev dessa manliga revir alltså kvinnliga och förlorade därmed i status, enligt Karin Johannissons bok ”Melankoliska rum.”

Ser man till statistiken så är den största sjukskrivningsorsaken i Sverige bland kvinnor diagnoser som har med psyket att göra – till exempel depression och ångest. Betydligt fler kvinnor har de diagnoserna än män. Jag har nyligen skrivit en artikel om detta som snart publiceras i Prevents tidning Arbetsliv. I den säger en av mina intervjupersoner att psykisk ohälsa alltid har funnits och att allt hänger ihop. Ryggont, kan exempelvis vara kamouflerad själsplåga. Så de kanske är just så, att deppade män får ont i kroppen – eller i alla fall söker för det.

Sedan kanske kvinnor faktiskt är deppigare än män. Samtidigt begås 8 av 10 självmord av män. Så det är värt att reflektera över frågan.

Så börja visa era känslor nu, grabbar. Det är ju bättre att släppa ut en liten flod då och då, än att hålla tillbaka, samla ångest och sedan avsluta sitt liv. Tycker jag.

Related

män 6711701967723797178

Skicka en kommentar Default Comments

  1. Är det inte så med självmordstatistiken att män "lyckas" i större grad? Att kvinnor mer ropar på hjälp? Funderar jag som för tredje gången under ett år "coachar" man som tänker ta livet av sig.

    SvaraRadera
  2. Är det inte så med självmordstatistiken att män "lyckas" i större grad? Att kvinnor mer ropar på hjälp? Funderar jag som för tredje gången under ett år "coachar" man som tänker ta livet av sig.

    SvaraRadera

emo-but-icon

Följ 100% Charlotte

Charlotte Cronquist

Charlotte Cronquist
Bloggen för dig som vill få ut det mesta av livet. Författaren och coachen Charlotte Cronquist lär dig hur du får bättre relationer och hur du kan älska livet mer. Blogposts in English available.

onlinekurser

coaching

prenumerera

100%-podden

Leta i den här bloggen

Få nya inlägg

Prenumerera på 100% Charlotte

Besökare (sidantal)

item