Uppvaktning.

Är du också en projektledartyp? En sådan som fixar det mesta? När jag var senast hos min kära KBT-psykolog slog det mig plötsligt att jag så sällan är deltagare i något. Det brukar vara jag som fixar.

 

Nu längtar jag efter att delta. Att inte ta initiativ. Att låta mig ledas. Att bara komma till en träff utan att ha fixat en massa i förväg. Att själv ta ansvar för om jag gjort eventuell läxa. Att få feedback – eller vad det nu kan vara.

När jag tittar i min samtid och i min historia inser jag att jag ofta tagit på mig den rollen. Och några dagar senare fick jag ännu en insikt. Jag har varit projektledaren i de flesta av mina relationer också. Det är jag som har raggat upp männen. Jag minns att Alexander i början av vår relation sa: ”Du är ingen man raggar upp”.

Sju år senare kommer det uttalandet i kapp mig. Himla intressant. Jag minns att jag undrade vad han menade och jag minns inte alla ord som föll, men jag uppfattade det som han såg mig som en fri själ, en vilding, någon som inte går att tukta, en som vill ha initiativet. Typ. Nu har han ju gjort väldigt många gulliga saker åt och med mig. Han har verkligen uppvaktat mig under åren. Men det var jag som tog initiativet då i början. Det var han som lät mig behålla det länge, länge. På rätt många plan är jag fortfarande projektledaren i familjen och i relationen.

Ibland känner jag för att abdikera från den rollen.

Jag fick den där insikten när jag såg mina gamla relationer stå på rad framför mig. Det var en singel-väninna som sa att hon var trött på att vara raggaren, att vara initiativtagaren, att hon längtade efter att bli Uppvaktad. Hon talade om vänner som vet att hon är så bra på att fixa saker att de gärna vill umgås på sin lediga tid med henne. Hon fixar det. Det blir kul. Just nu tar hon en tillfällig time out från projektledarskapet i andras liv.

Och jag undrar hur vanligt det där är i dag. Att det är kvinnor som tar initiativen? Som fixar relationerna? Som bygger?

När fick jag en röd ros senast?