Entusiasm.

I går var jag på stranden i Falsterbo.

Jag njöt av det ljumma vattnet.

Jag njöt av sällskapet.

Jag njöt av solen.

För mig är det ofta lätt att känna entusiasm.

Jag är en sådan där människa som har allt lättare att glädjas åt det lilla. Som att solen skiner, som att jag cyklar ner till Ribban, som att min kusin Anna fixar en stranddejt med mig via Facebook, som att …

Jag blir glad över att maten blev god, en kram från en vän, att Alexander ger mig espresso med nyskummad mjölk, av att Stella mår bra, av att Josefine kryper upp i min famn.

Jag blir glad över att få in nya jobb, över att uppdragsgivare och kunder blir nöjda över min prestation.

Så mycket lättare det blir att leva (åtminstone för mig) när jag kan säga – och känna: Wow!

Jag känner mig inte som den obotliga optimisten. Jag har helt enkelt lätt för att känna entusiasm och glädje. 

Då och då möts jag av pessimister och rent av surkart. En del av dem låter sig provoceras av min entusiasm, tar den för oäkta. Andra låter sig inte imponeras av något och när jag säger: Men du vann ju! Är det inte glad över det? Så svarar de: Jag utgår ifrån att jag ska vinna. Exemplet är kanske något överdrivet. Det är attityden jag är ute efter att tydliggöra. 

Och vad ska jag då göra åt det? Absolut ingenting. Möjligen kan jag förvånas över att en sådan person väljer bort glädje och entusiasm.

När log du stort senast? När kände du senast entusiasm?