Tacksamhet.

En orsak att känna tacksamhet, rosorna på framsidan av vårt hus.

Jag är frisk och hel.

Jag älskar och är älskad.

Jag känner djup tacksamhet över vad livet ger mig.

För en rad år sedan gjorde jag en övning som gick ut på att känna tacksamhet mot mina föräldrar. Tacksamhet över att jag är här, tacksam över mitt liv och därmed också tacksam för mitt ursprung.

Utan en sexuell förening mellan mina båda föräldrar hade jag inte funnits här. Så enkelt är det. Jag kände hur jag steg in i en stor ljusstråle, hela jag blev till ljus och jag kände verkligen den där tacksamheten. Jag älskar att leva. Jag vill leva. Jag vill fortsätta att leva. 

Och när jag väl kunde känna tacksamhet över detta, över att deras förening skapat mig, gett mig detta liv, så följde en massa annan tacksamhet med på köpet. Allt oftare känner jag tacksamhet, ungefär som med glädje och entusiasm som jag skrev om i går.

Det är klart att alla föräldrar har sina fel och brister (och det gäller givetvis i hög grad även mig, som inte valt den smala vägen utan har satt tre barn till världen). Och de ska ha fel och brister, något annat vore… märkligt. Min övertygelse är att de allra flesta föräldrar (och mina) gör så gott de kan. Det är sällan de avser att vara elaka, kränka eller på andra sätt skada sina barn. Men ibland blir det fel. Barnet känner sig kränkt, ibland utan att ens föräldern är medveten om det eller medvetet velat skada. Så är det bara. Alla har sina fel och brister, sina tillkortakommanden. Man får räkna med att det blir fel här och var.

Men det har inget med tacksamheten att göra. Tacksamheten över att jag finns här har ingen koppling till de övriga handlingar mina föräldrar har gjort. Tacksamheten ligger bortom detta.

Det märkliga är också att när jag stod där i det gula ljuset så kunde jag, förutom att känna tacksamhet, också känna en ström av förlåtelse gå igenom min kropp. Men om förlåtelse får ett annat blogginlägg handla.

När jag säger att jag känner tacksamhet till mina föräldrar, tacksamhet över att vara här nu, blir somliga provocerade. ”Men min mamma ignorerade mig.” ”Men min pappa visade mig ingen kärlek”. ”Men jag lärde aldrig känna min pappa.” Men min mamma hånade mig ständigt.” Många sådana meningar kommer emot mig. Och jag förstår att många går och bär på oförrätter från taskiga eller rent av jävliga föräldrar.

För mig har livet blivit så mycket rikare när jag vågar känna den där tacksamheten. Eftersom den också sprider sig till annat. Jag kände både glödje, entusiasm och tacksamhet i går på stranden. Jag talade nyss med min mamma… jag känner alla tre känslorna just nu.

Jag vill fortsätta leva ett liv i tacksamhet och fortsätta glädjas över allt, från en nyutslagen blomma, till att jag finns här och nu!