I Hanne-Vibeke Holsts roman Drottningoffret drabbas en statsministerkandidat av Alzheimers sjukdom . I min omgivning får människor andra...
I min omgivning får människor andra svåra sjukdomsbesked.
Jag har hittills varken drabbats av det ena eller av det andra.
Men jag känner en massa i förhållande till andra som får tuffa besked.
Hon anade att hon skulle kunna drabbas, kvinnan som skulle tävla om den danska statsministerposten. Hon anade eftersom både hennes mor och hennes bror dukat under i Alzheimer. Hon hade sett dem långsam glida undan i dimman. Hur de blev allt glömskare och i perioder allt ilsknare. När hon själv fick den oåterkalleliga domen valde hon att tiga om den. Ingen skulle ana hennes ”skamliga” sjukdom.
Jag förstår att det är extra svårt att vara statsman eller statskvinna och få en demenssjukdom. Hur snabbt slängs man på soptippen då? Det ödet kanske förfärar. Men kvinnan i boken hinner reflektera över hur illa hon behandlade sin mamma, och orsaken till att hon gjorde det: Ingen talade öppet om sjukdomen. Hon visste inte varför hennes mamma glömde så mycket, irriterades mest över det. Och nu skulle hon bli som sin mamma. Hur snabbt går sjukdomsförloppet? När kommer det att börja märkas? Många är frågorna.
Jag kan omöjligt säga hur jag skulle hantera ett tufft besked. Jag kan bara ha hypoteser. Men jag tror att det är bra att dela dem med åtminstone en mindre krets. Jag tror att det är skadligt att vara ensam med sin sjukdom.
Jag vill berätta två sjukdomshistorier ur mitt liv. För så där 20 år sedan hade jag en arbetskamrat som behandlades för bröstcancer. Hon har 25 år när första knölen upptäcktes. Både hennes mamma och hennes mamma hade dött i en aggressiv form av ärftlig bröstcancer. Den här kvinnan valde att tala öppet om sin sjukdom. Hon lät till och med en reporterväninna sitta vid hennes sida när hon gick igenom cellgiftsbehandling och skriva om det. Hon gav bröstcancer ett arbete. Den här kvinnan dog drygt 30 år gammal. Min känsla var att hon accepterade sin sjukdom, hon var ofta glad, hon var inkännande, jag minns hur vi gick och badade under en av hennes enbröstade perioder. Hon klarade av att folk tittade.
För knappt femton år sedan drabbades en väninna av många dödsfall i sin närhet. Hennes kära faster dog, hennes mamma dog och hennes pappa fick en hjärtattack och dog. Ingen var mycket mer än 60 år. Min väninna visade inga känslor utåt. Hon var den som fixade efter sina fasters, sin mammas och sin pappas död. Själv hade hon tre barn mellan så där tre och tretton. Jag sade till henne att jag gärna lyssnade om hon hon behövde prata av sig. Det fanns något stelt över henne. Som om sorgen fanns där inuti henne, men att hon satt ett pansar runt den. Hon svarade: Jag kan inte visa något, jag måste vara stark inför mina barn. Något senare fick hon själv cancer. Inom ett år var hon död. Jag tillhörde inte hennes närmaste vänner. Men jag tror mig vet att hon var stoisk in i det sista. Och jag undrar vad som hade hänt om hon hade vågat sörja de människor hon älskade och om hon hade kunnat ta emot mer hjälp under sin sjukdomstid.
Hennes död gjorde mig för övrigt förtvivlad och tror jag i förlängningen bidrog till min skilsmässa från barnens pappa. Jag insåg att jag behövde leva mitt liv…. För att inte gå samma öde till mötes som den här kvinnan. Det var ungefär så jag tänkte.
Jag har tänkt väldigt mycket på henne genom åren.
Jag känner starkt när någon jag känner får ett tufft besked. Och även om ämnet nu är sjukdom så kan det också vara tufft att bli lämnad, att bli av med jobbet eller andra saker.
Nu har jag en kär vän som just har fått ett tufft besked. Hon har berättat för mig. Jag har stått och hållt om henne. Jag har känt hennes tårar landa på mina kinder. Och detta, att hon vågar känna, tror jag kommer att vara bra. Kanske det rent av är en livförsäkring.
När hon ringer, så står jag vid hennes sida. De som får tuffa besked kan behöva många mjuka kramar. Behöver få bara vara. Slippa vara duktiga. När jag får tuffa besked kommer andra att göra detsamma för mig.